berggrenstorp

Hej igen vänner!

Konstig rubrik kan tyckas, men med tanke på att mitt blogginlägg denna gång ska handla om vår nya toalett, kändes den ganska rätt.

Som på de allra flesta gårdar finns det ett dass, så även på vår gård. Dasset ligger i förlängningen av den gamla ladugården och runt om dasset växer ett stort syrénbuskage. På bilden nedan kan man skymta dörren bakom syrénbusken.



När vi var små var dasset en självklarhet att gå till, istället för att gå på den (mycket) lilla toaletten. Dasset är av klassisk modell, dvs med flera dasshål, vilket min bror Ola gillade. Ofta sa Ola till mig eller vår lillebror Åke, "ska du med och kompisbajsa". Det var väl ok när man var så där 6-7 år, men funkar mindre bra när man blir äldre.
Dessutom är det ingen hitt att gå ut på dass när det är minusgrader.

Ett problem som också var uppenbar, är det fakturm att vi inte hade tvättmöjligheter. Tvättstugan var rolig att använda när man var mindre, dessutom blev det ganska varmt i den lilla stugan när man eldade upp varmvattnet, men om vi skulle fungera och trivas med våra egna familjer, insåg vi ganska omgående att det måste göras en ny toalett och en dusch.
Efter lite funderande beslutade vi att öppna upp en dörr från sovrummet och därefter dela av en yta från vinden intill, för att användas som toalett och dusch.



På bilden ovan har vi tagit upp väggen i sovrummet för att sätta in dörr till det som ska bli vår nya toalett.
När det var gjort, reglade vi upp väggar, liksom takreglar i den del av vinden som ska användas till toaletten. Golvet var mycket ojämt, och därför lade vi nya golvreglar, på vilka vi skruvade dit kraftiga golfskivor. 

Vi ville ha kvar den gamla känslan också i toaletten, därför beslöt vi att låta takbjälkarna, till viss del, vara synliga i toaletten. Dessutom behöll vi väggen av murstocken synlig.
Det var rätt knepigt att få till avloppet, men vi löste det genom att dra ner nytt avloppsrör som passerade köket under, vilket blev en bra lösning eftersom vi då kunde koppla på avloppet från köket till den nya ledningen. Den fortsatte dessutom ut genomväggen och vi grävde ner den till avloppsbrunnen som låg strax nedanför. Perfekt med andra ord.

Muren var vi tvungna att fixa till, den var mycket ojämn, men efter lite putsbruk (hydrauliskt kalkbruk) blev muren mycket bra. När vi eldar i vedspis och kamin blir dessutom murväggen i toalett varm att den fungerar som element. Otroligt skönt.

Vi beklädde väggarna med en slät (omönstrad) fiberväv som sedan målades med väggfärg, anpassad för våta utrymmen. Vi lät proffs lägga våtrumsmattan, ett arbete som gjordes mycket bra av Gustavssons Golf i Lindesberg. För övrigt släkt med Gustavssons Golf i Eksjö. Visst är det märkligt!?
Till sist kaklade jag duschytan (självklart efter noggrannt förarbete med fuktspärr) och vi oljade in de synliga takbjälkarna - och vi är mycket nöjda med resultatet.
Här följer några bilder på hur toaletten blev till:



Så här ser det ut när man står inne i den del som ska bli toalett, och tittar in i sovrummet.




Nu är ena väggen uppreglad och gipsskivor på plats. Väggreklarna mot ytterväggen börjar är också på gång, och denna vägg sätts några decimeter från ytterväggen, för att ge plats åt avlopp och vatten.




Här ser man mer av toaletten, dvs innan den blev toalett. Till vänster skymtar del av murstocken.




På denna bild syns murstocken tydligt, och vi har fått bygga ut vägg från murstocken för att få en rak vägg som ska vara duschhörna.




Nu är golvmattan på plats, men innan dess behövdes golvet också flytspacklas för att få en jämn lutning mot golvbrunnen. Kaklet är också satt, övrig vägg patetserad och målad. Det artar sig.




Nu är dessutom murstocken putsad och fin.




Och här är slutresultatet. Dessutom har vi fått plats med en tvättmaskin, som man kan skymta i bildens högra hörn. Fin toalettspegel finns nu uppsatt och fläkt fungera också. Härligt med en varm dusch efter en lång arbetsdag.

Det var allt för denna gång, men jag återkommer inom kort med mer uppdateringar över vad vi har gjort och med lite historia och roliga berättelser från förr.

Ha det gott alla goa människor!

/ Sven-Ove

Hej vänner!

Jag vill fortsätta att ta er med på den historiska resan som vårt landställe Berggrenstorp har inneburit för mig, mina bröder, men även min egen familj.

Sist berättade jag om hur vi har renoverat och förvandlat köket, från en slitet slitet rum, som ingen har gjort något åt sedan närmare 60 år tillbaka. Som alla förstår är det ständiga projekt, mycket arbete men också oerhörtmycket glädje och tillfredsställelse när man kan färdigställa ett efter ett, av alla de projekt som vi har.

Även om vi har lagt ner mycket tid och arbete på att få iordning huset, så att det blir både bekvämt och trivsamt att vara där, så genomför vi mycket annat på gården. Bland annat ska stora ytor gräsmatta klippas, och till vår hjälp har vi en bra ågräsklippare, men det är ändå en hel del tid man lägger ner på något, som efter en vecka ingen ser att man har varit där. Samtidigt är det en avkopplande syssla, sitta på traktorgräsklipparen och känna doften från nyklippt gräs, och det blir ju ett synbart bra resultat direkt.  
Det finns ett gammalt ordspråk som säger "arbete främjar hälsa och välstånd", och jag tycker det ligger mycket i det. Att se gården utvecklas, känna att andra människor också trivs och uppskattar det, ger en härlig kick för själen. Ett gemensamt uttryck som alla säger när de hälsat på, eller de som bott där en eller flera veckor, det är att platsen "är fridfull och trygg". Den skänker verkligen själen ro. Det är många små steg som man får ta, och det har lärt mig att glädjas över det lilla, och njuta av varje litet framsteg. Gården är ju ett livslångt projekt.



Vår kära traktorgräsklippar - vad livet blev lättare när vi har skaffat den.

Men visst är det är en plats som är lugn och fridfull. Men samtidigt syns det att det är en gammal byggd, det finns hel del kulturella lämningar, främst i form av gruvhål, som ger en viss spänning till platsen. Vi har förmånen att på fastigheten ha inte mindre än åtta gruvhål, varav den största också ligger mitt i byn alldeles intill gårdsplan. Men eftersom den är både inhägnad av stort nät, och att det dessutom växt upp mycket buskar och träd intill, så syns den inte mycket, förrän man passerar alldeles intill den när man åker på vägen. Nu har dock grannen rensat upp det mesta av det som ligger inom hans gräns, med mycket gott resultat.
Gruvan lades ner i början av 1900-talet och det sägs att den är mer än 100 m djup och att det även finns flera gruvorter (gångar åt olika håll). När vi var mindre fanns det inget nätstaket, endast ett enkelt staket av trä, och det var alltid spännande att gå nära gruvhålet för att se om man hittade något, eller kasta macka på vattnet. På vintern gjorde vi upp en hockeyplan och spelade i timmar, till vår mammas stora förtret. Vi luktade nämligen skunk efter matcherna, pga vattnet.

Längre upp i skogen finns resterna av ytterligare en större gruva som heter Glittergruvan. Den lades ner i mitten av 1800-talet, och enligt kartor som jag har fått tag på, visar den att gruvan har ett djup på 87 meter och längst ner är den endast 1,5 x 2,5 meter, och det måste ha varit obeskrivligt tufft att vistas i den miljön - blött, kallt och med en ständig risk att sten skulle fall ned. Utseendet på detta gruphål är mer iform av ett timglas, där midjan är ca tre meter. Pappa har berättat att när var små, så brukade han och hans bror tävla om vem som kunde hoppa över gruvan, där den var som smalast. Lite väl djärvt kan jag tycka eftersom det från kanten ner till vattnet är drygt tre meter högt och inte lätt att ta sig upp. Min jaktkamrat Hasse har berättat att en älgtjur som de sköt, gick undan och trillade ner i gruvan, men tack var att älg flyter (i alla fall ett tag) så kunde de med hjälp av traktor dra upp den.

Andra spännande saker med skogen är att den numera har både varg och björn. Ja, alltså inte bara vår lilla skog, utan i området där vi har gården. Runt om oss finns det fyra vargfamiljer inom en radie på ca 30 km åt alla håll, och med tanke på att de med lätthet går 10 mil på ett dygn så förstår alla att de givetvis går omkring där Berggrenstorp också finns. Men för min del är det bara ett plus. Jag tycker att det både är fascinerande och spännande att dessa otroliga djur finns i vår närhet utan att vi märker av det, och jag känner mig inte det minsta orolig när jag är ute i skogen. Det är ju en rikedom att vår natur och våra skogar har dessa fantastiska djur.



Härlig oktoberdag och skogen är tyst men full av spänning - det är älgjakt.

Vad jag däremot ofta ser är tjäder och Orre. Så gott som alltid när jag går ut i skogen så stöter jag upp dessa underbara fåglar, och de flyger iväg väldig fart mellan grenverken. Vid ett tillfälle för två år sedan kom det tre Orrtuppar och satte sig i tallen alldeles ovanför där jag stod- en fantastisk upplevelse.

Men det är inte alltid man får uppleva sådana händelser. Ola och jag skulle, som brukligt var, göra ett vindskydd och sova i under några sommar nätter. Myggolja, myggspiraler och en liten eld hjälpte oss att hålla borta de envisa myggen och knotten. Vad vi däremot inte märkte var att just där vi gjort vårt vindskydd, låg ett humlebo.
Även om humlor generellt är både lugna och snälla, så kan de definitivt försvara sitt område. Det märkte vi den kvällen. Plötsligt fanns de överallt och vi var inte sena att ta vårt pick o pack och dra därifrån. Ingen skada skedd, vi fick ju sova inomhus istället.

Däremot var upplevelsen av jordgetingar inte lika kul förra hösten. Jag gick ute med röjsågen i ett område vi kallar Valdemars Udde. Det är ett litet område som ligger längst söder ut, ca 700 m från huset och intill gruvsvägen som går in till våra grannar Hans och Lill. Jag var mer eller mindre klar, när jag kände att det sved till vid örat, och det tog inte många sekunder förrän jag förstod vad det handlade om. Trots att jag hade all skyddsutrustning man ska ha; handskar, skyddsbyxor, stövlar, hjälm och sågjacka, så lyckades ändå en jordgeting hitta in under nätvisiret och attacken var fullbordad.
De flesta tycker nog inte detta är något att lyfta fram, problemet är bara att jag är överkänslig mot en sak - getingstick. Jag la ifrån mig mina saker, tog mig snabbt till bilen och åkte upp till huset. Ganska omgående kände jag att det började klia i huvudet och i händerna. Det blev värre och snart kliade det i hela kroppen. Det stack i mina fötter att jag hade svårt att stå, och jag förstod att det handlade om att snarast ta sig till ett sjukhus.



Valdemars Udde - jag får väl döpa om det nu till Getingudden.

Lättare sagt än gjort.
Inga grannar fanns hemma den dagen och med stugan 25 km från närmaste sjukhus, hade jag inget annat val än att själv köra bilen med en sak i fokus - kör snabbt till Lindesberg, men inte för fort. Jag var så fokuserad, andades snabbt och munen var öppen, att jag inte märkte att jag började svullna igen i halsen, inte förrän jag var tvungen att svälja på grund av att jag blev torr i munnen. Jag hade då kört ca halva sträckan, och blev allvarligt orolig över om jag överhuvud taget skulle kunna ta mig till sjukhuset.
Inte nog med det, mitt hjärta började dunka extremt hårt och jag fick smärtor över bröstet, och just då fanns det bara en sak att göra - jag bad Jesus om hjälp.
Jag lyckades dock ta mig in till sjukhuset i Lindesberg, tydliga skyltar visade var akuten låg. Jag stannade bilen utan att bry mig om hur den parkerades, och tog mig så snabbt jag kunde till akutsköterska och förklarade situationen. Hon behövde ingen övertalning, hon såg direkt på mig hur läget var och snabbt tog de in mig till akutsal och satt dropp omgående. Men det som därefter följde är något jag inte vill uppleva igen. Eftersom mitt tillstånd var ganska allvarligt, ansåg de att jag även skulle få adrenalin och de drog i mig två sprutor och det fick givetvis den effekt som de önskade. Problemet är bara att det sätter igång pumpen och cirkualtionen så intensivt att jag trodde hjärtat skulle hoppa ut ur kroppen. Jag kan helt ärligt säga att det var något av det hämskaste jag upplev. Det tog några minuter sedan lugnade det ner sig och efter en timma kände jag mig riktigt pigg. De körde upp mig till nygjorda intensivvårds rum och där fick jag ligga ytterligare ca tre timmar. När kvällen kom var jag tillbaka i stugan och dagen därpå hade jag spännt på mig röjsågen igen - denna gång med nya tabletter som skyddar vid getingstick. För mig står det klart att jag fick hjälp från ovan.

Jag återkommer inom kort med nya berättelser och information om vår släktgård.

Ha det bra!

Sven-Ove

Så är det dags för ett nytt kapitel i historien om Berggrenstorp. Men denna gång går jag tillbaka till året då vi tog över gården.

Efter att vår far gick bort hösten 1999, kom gården att vara skriven på dödsboet, och några år senare beslutade vi att jag och Ola skulle ta över gården. Tidigt insåg jag att det var helt nödvändigt att vi behövde renovera huset för att vi över huvud taget skulle kunna genomföra allt annat praktiskt arbete som en gård kräver, men framför allt så var det nödvändigt för att alla i familjerna skulle trivas. Köket var gammal, slitet och omodernt. Vi hade inga dusch/tvätt möjligheter annat än i den gamla tvättstugan, som var mer en illusion av sitt gamla jag, och toaletten var så liten att man nästan behövde backa in för att kunna använda den.
Arbetet syntes som ett oöverstigligt berg, men jag visste att om vi kunde få till detta så fanns alla möjligheter till att vi skulle få min oas att bli uppskattad av hela familjen och alla som besöker den.

Sagt och gjort. Med stor frenesi och entusiasm tog jag och satte igång med köket. Jag fick Ola att bli entusiasmerad ocskå, trots en civil situation som var något mer fyllig än hos oss. Det första vi gjorde var att ta bort ett gammalt skafferi som fanns i köket, men som tyvärr gjorde det både mindre och svårare att möblera.
Av kortet nedan ser ni hur vi har tagit bort skafferiväggarna, men kvar finns hyllor och ett mycket slitet golv.



Ett kök som det inte har gjort något vid sedan början av 50-talet, bl a med slitna linolium mattor.

Det finns mycket historia från det köket, men det som jag kommer ihåg mest, och dessutom med viss skräck, går tillbaka till tidigt 70-tal. Kvar av de fyra systrarna som ägde gården före vår far, fanns bara pappas moster Gerda. Dryga 70 år, bodde hon fortfarande kvar och när vi hälsade på henne hände det vid flera tillfällen att en äldre man från grangården kom förbi. Han satte sig alltid direkt till vänster när man kom in i köket, intill en städskrubb. Helt ovetandes om denne person, sprang man in i köket, men blev omedelbart infångad av hans käpp, som satt som ett skruvstäd kring halsen. Liksom fångad av en jättehand drogs man bryskt intill honom, och trots att han enbart försökte skämta, skrämde han livet av oss. Det hände ett flertal gånger, men efter ett tag lurade vi gubben och smet in andra vägen, eftersom köket hade ingång från två håll. Så klarade vi oss till slut ifrån att bli "infångad" av gubben Henning.

Nåväl, när vi nu äntligen hade satt igång arbetet med det nya köket, fanns det ingen återvändo. Med facit i hand kan jag bara konstatera att arbetet blev mycket lyckat, men också väldigt, väldigt mödosamt. Det är många helger som har gått åt, många skrubbsår och frustrerande tankar, men samtidigt har arbetet många gånger gått så otroligt smidigt att vi bara måste ha fått hjälp från ovan. Ett stort tack också till morsan, som varit guld värd, fixat både fika och mat, och en person som man kunnat prata av till.



Här ser ni golvet efter att vi tagit bort mattan, och väggarna som delvis har kvar tapeten.



Nu har vi jämnat av ytterväggen och beklätt den med gipsskivor. Bänkskåp, högskåp och bänkskiva finns på plats. Det börjar arta sig...




Mr Ola har slitit hårt, vilket han gärna vill bevisa med sina stora muskler.

När vi fått bort skafferiet och även den gamla städskrubben, såg vi till att väggen där den nya köksdelen skulle finnas, fick ny beklädnad av gipsskivor. Därefter satte vi upp skåp, bänkar, bänkskivor, fällde ner diskhon etc.
Den gamla murstocken hade sett sina bästa da´r, putsen var sprucken pga av en felaktig färg, så vi hade inget annat val än att knacka bort all puts - puh, vilket slit. Tack Jesper för att du var med mig den helgen.
Det var damm över allt, och det kändes som om dammet fanns i näsa, ögon och öron i veckor efter. När det jobbet var gjort, började å andra sidan det slitsamma arbetet med att putsa väggen. Det är tur att man inte var nybörjare, annars hade vi förmodligen inte vara klara än idag. Vi är trots allt grymt nöjda.



En sliten Jesper tar en paus efter att vi knackat bort och städat upp, all gammal puts från murstocken.



Och så här ser den ut från andra hållet. Vedspisen var också i dåligt skick, den lyfte jag upp på och fraktade hem så jag kunde renovera den. Nu fungerar den fantastiskt bra och är ett måste att använda varje gång man är uppe. Mysfaktor 1.

I övrigt sparade vi köket som det var. Taket hade pärlspont som vi fick slipa och skrapa flera gånger innan vi kunde måla den. Tapeten satt på masonitskivor som var uppspikade på väggarna. Dessa skivor tog vi bort och bakom dem fanns det också fin pärlspont som vi slipade och målade, och allt kändes helt rätt.
Bakom pärlsponten på väggarn finns fortfarande originaltapeten kvar. Den sitter på en klinad timmervägg, vilket var vanligt förr, för att jämna ut väggen.
Även golvet har vi valt att behålla. Vi slipade det flera gånger, eftersom det var hårt slitet och det harmonerar mycket bra med köket i övrigt.



Muren är putsadoch vitmålad, kvar är bara rökröret att sätta på plats.

När allt sedan var klart, upptäcker man att de gamla dörrarna plötsligt såg mycket slitna ut, liksom innan- fönstren. Självklart måste dessa också fixas till, och allt eftersom man använt köket har det också tillkommit flera tillbehör, som gjort köket ännu bättre.
Men nu hade vi i alla fall vårt kök klart, som vi så hett eftertraktat.
Den har blivit till stor glädje och välsignelse, både för oss och för gäster som varit där.

Här följer bilder som visar hur köket ser ut i färdigt skick.



Här ser ni köket när det är färdigt. Muren putsad målad och klar, köksdelen är på plats och dessutom vatten och avlopp indragen.



Bild från andra hållet, och som ni ser har vi också fått användning för ett gammalt slagbord och kökssoffa, som ju hör till i ett gammalt "bonna-kök".



Och här ser ni mig själv i egen hög person, djupt försjunken i tankar och förmodligen ganska trött - men nöjd.

Tack för denna gång och välkommen tillbaka. Näst inlägg kommer att handla om både tiden när vi var små då vi tillbringade våra somrar där, men också bilder och berättelse hur vi gjorde vår toalett.

Lev väl!

Sven-Ove

Det är konstigt med minnen, ofta förtränger man det som är tråkigt och lyfter fram det som varit spännande, utmanande och roligt.

Så minns jag även våra resor (oftast sommartid) till Bäckegruvan och vår gård Berggrenstorp.
Eftersom en gård inte sköter sig själv, var det inte sällan som vi fick, eller snarare var tvungna, hjälpa till med diverse uppgifter utomhus. Men när man nu tittar tillbaka i backspegeln så är man tacksam till allt detta, det har lärt mig mycket, inte minst att man är kapabel att klara av mycket själv.
Tre bröder Gunnarsson hade ju också förtvivlat svårt att sitta still, möjligtvis om det var något spel (Fia med knuff, Monopol, Yatsy eller favoriten korong) så fick våra kroppar vila. Så visst fungerade "barn"arbetet som en ventil, mycket av överskott energin fick vi ut genom att hjälpa till med olika saker.

Men det är kanske inte så konstigt att vi fick hjälpa till, det har man alltid fått göra på gården. Under flera tiotals år drevs gården dessutom av fyra systrar, varav min farmor var en av dessa systrar. Här nedan ser ni en bild av syskonen, tillsammans med bl a vår pappa.




När vi inte hjälpte till med rödfärgning av hus, lada och ladugård, eller buskröjning och gräsklippning, så handlade allt om att hitta på olika saker. Det var ju å andra sidan inga problem eftersom den äldste av bröderna (Ola) ofta hade fler idéer än vad det finns ord i svenska akademins ordbok. Men visst, idrott var det som dominerade. Fotbollsplan blev en självklarhet, och tur var väl att det inte var så många flera barn som var i byn under sommaren eftersom planen var liten. Matcherna blev oftast en mot en, eller så gällde det skott mot mål.
Men skogen var ju alltid en spännande plats att vara i. Kojor och vindskydd byggdes varje sommar och självklart skulle man ligga i dessa någon eller några nätter. Men när man är liten så kan skogen bli en väl spännande plats när skymningen faller på. Som tur var är sommarnätterna korta och tidigt på morgonen smög man alltid i väg på upptäcktsrundor i hopp om att stöta på skogens konung - älgen. En av dess morgnar fick vi istället snabbt ändra inställning, när vi råkade komma emellan en tjäderhöna och hennes kycklingar. Är man åtta år så blir dessa fåglar gigantiska, dessutom så var hon mycket aggresiv. Det blev till att skydd under ett omkull fallet träd, medan Ola stod gömd bakom ett annat, skyddandes sig med en stor gren, och med en viss munterhet såg hur jag med skräck gömde mig under trädstammen.



Så här ser det ut när vår dotter Julia hjälper till.


Roligt var det också att hälsa på i granngården Nytorp, där Rut och Allan bodde och där Hasse hade sina travhästar. Ofta kom han förbi med häst och vagn, på en av sina många träningsrundor. På vägen upp till dem, passerade vi den gamla skolan, som för ett halvt sekel sedan brann ner. Men det gamla uthuset var kvar, men den upplevdes lite otäck, så vi sprang snabbt förbi.
Skolan är också en intressant plats, som så mycket annat i byn när man börjar att gräva i dess historia.
Det finns en härlig berättelse om en liten flicka som jag får berätta om senare.



Här är en bild på det som finns kvar av skolan, eller rättare sagt uthuset som hörde till skolan.


När vi sedan blev större, räckte ofta inte gården till för oss, vi behövde springa av oss på längre sträckor. Sjön Glien som ligger ca fem kilomter från gården, blev en ofta besökt plats. Vi snörade på oss löparskorna och sprang med hög fart hela vägen till badplatsen, med en underbar långgrund strand. Härligt att svalka sig efter ett tufft löparpass. Men vi sprang även till Riddarhyttan, som ligger åtta kilometer åt andra hållet. Där finns en riktigt fin camping - Liens Camping, och badplatsen hade både bryggor och hopptorn. Och där utvecklade vi våra galna dykarfärdigheter.



Så här vackert avtecknade sig sjön Glien i slutet av 40-talet, men det fantastiska är att mycket av den odlade marken är fortfarande öppen och sjön med omgivning är lika härlig idag.

Det var allt för idag, men håll utkik. Det finns mycket, mycket mer att skriva om.

Tack för idag / Sven-Ove

När jag nu äntligen har kommit igång med min blogg om den gamla släktgården Berggrenstorp, som ligger i den lilla byn Bäckegruvan i hjärtat av Bergslagen (och alla börjar de på B), så vill jag ge er lite fakta om gården.

Tack vare framsynta släktingar, så har vi många dokument sparade från de olika arvskiften och överlåtelser som gården har haft genom åren. Vi har nu själva (jag och min bror Ola) haft gården sedan 2004, och dess förinnan ägdes gården av vår far och mor. Pappa fick i sin tur möjlighet att ta över gården 1975, från sin mamma och hennes tre systrar, som i sin tur drev gården efter sin far och mor från mitten av 1930-talet och framåt.
Så har de hållit på sedan början av 1700-talet, då en av sönerna gång efter gång, tog över gården efter sina föräldrar. En stor skillnad mot förr, är att tidigare generationer alltid fick ansvara för föräldrarnas pension, när den yngre generationen tog över driften av gården. De skulle sörja för att föräldrarna hade både husrum, mat och kläder, samtidigt som de även skulle kompensera föräldrarna för det bohag som de lämnade kvar.



Att förhållandena var svåra, förstår alla. Inget rinnande vatten, endast en värmekälla centralt i huset (torpet) och tvätten fick göras ute, ofta med enbart kallt vatten.
Tidigt fann man att området i denna del av Bergslagen, innehöll lättåtkomligt järnmalm och gruvdriften blev försörjningen för hela byar, så även gårdarna i Bäckegruvan.
Männen slet hårt i gruvorna, medan kvinnor och barn fick hjälpa till med att knacka bort överflödigt sten från själva järnmalmsbiten. Allt transporterades sedan till olika masugnar i närheten, och ofta gick transporten under vintertiden, då man kunde transportera slädarna över myrar och vattendrag. Ibland var de för tungt lastade att hästarna (oftast en) inte orkade dra släden upp för, de ibland mycket branta, backarna. Då fick de minska vikten och lämna av större stenar utmed transportleden, och än idag vittnar dessa stenar om dess vedermödor.

I bilden ovan, som är tagen i slutet av 1800-talet, ser man att huset är mindre än den bild på huset som  finns tidigare presenterad. Platsen är densamma, men kring 1920 till 1930-talet byggdes huset till med en farstu och trapphus, samtidigt som den andra trappan inne i huset togs bort. Trots den lilla ytan som huset hade, ca 80 kvm, var vinden oinredd, och användes endast till förvar och för ett visst praktiskt arbete. Familjerna (släkten i rakt nedstigande led) som växte upp i huset, vad som regel minst 8 personer, vilket de flesta av oss inte skulle klara av med hus som är minst det dubbla i storlek. Vi har mycket att vara tacksamma för, som lever i dagens samhälle.



Den lilla byn växte, och liksom i resten av Sverige, pågick en förändring under 1800-talet av hela samhället. Alkoholismen var stor och fattigdomen likaså, och som en räddning, på flera sätt, kom väckelserörseln till Sverige. Så även till Bergslagen. Under 1880-talet bildades en liten frikyrkoförsamling, kallad Ramsbergs Baptistförsmling, men det fanns inga lokaler utan möten hölls till i hemmen, ofta i en liten granngård kallad Oxgruvan där församlingen Ramsbergs Baptisföramling bildades. Församlingsbildandet skedde den 19 sept. 1886 och leddes av föreståndaren för Aspa Baptistförsamling , predikanten Gustaf Eriksson. Eriksson var pionjär inom den Baptistiska rörelsen och vida känd i bygderna i mellersta Bergslagen.

Även om församlingen officiellt bildades redan 1886, så fick de inte någon egen lokal förrän tjugo åtta år senare, dvs 1914. Det är också det kapell/missionshus som bilden ovan visar.
Församlingens ordförande och drivande kraft vid byggandet av kapellet, var vår pappas morfar, Gustaf Berggren.
Kapellet ligger alldeles intill vår stuga, med utsikt över den lilla byn, synligt för alla och envar.
Ramsbergs Baptistförsamling var en livlig och engagerad försmling i byggderna, och genom åren har den kommit att sända ut ett femtontal pastorer, missionärer och evangelister, däribland både vår var och hans syster, samt två av deras mostrar - Hanna och Frida Berggren. Båda två välkända under fyrtio och femtiotalet inom Örebromissionen. Genom märkliga vägar har detta underbara kapell kommit till vår omvårdnad och tillhör alltså mig och min bror. Det känns både utmanande och hedrande att ta ansvar för denna kulturhistoriska byggnad.
Glädjande nog har vi de senaste två åren fått genomföra två stycken friluftsgudstjänster på kullen strax intill kapellet. Det är Svenska kyrkan i Lindesberg-Ramsbergs församling, som ansvarat för mötet, vilket vi är mycket tacksamma för. Ett särskilt tack till Maria Lagerman som varit den drivande kraften till dessa möten.
Här följer några bilder på hur  kapellet ser ut idag.



Kapellet fotograferad från trädgården vid vår stuga.




Bilden är tagen på vägen strax nedan för stugan, och till höger syns buskar som omger den gamla gruvan.




Här är kapellet från en annan vinkel, och i bakgrunden skymtar vår stuga.




Till sist en bild från friluftsgudstjänsten 2009.

Hej!

Så har jag äntligen bestämt mig - ni ska få följa med mig och min familj till vårt paradis. Med hjälp av min blogg får ni följa utvecklingen, händelser och vår historia i denna lilla by, Bäckegruvan. Och inte att förväxla med gruvan Bäckegruvan, som ligger mellan Riddarhyttan och Skinnskatteberg.

Placerad långt ut i Bergslagens djupa och stora skogar finns denna lilla by, som en liten oas, mitt emellan Skinnskatteberg och Lindesberg, fem kilometer från Gammelbo gård, där den berömde LasseMaja växte upp. Präglad av skogen, strävsamma människor och gruvdrift, finns historia och upplevelser som tydligt visar människors levnadsvillkor och utveckling.

Vi är stolta förvaltare, min bror och jag, till denna släktgård som finns dokumenterad till början av 1700-talet, och förmodligen tidigare än så.
Med ursprung från Tyska delen av Vallonien, kom våra förfäder till Sverige och Bergslagen för att hjälpa till med gruvdrift. Efter mycket tuffa villkor och hårt slit, fick de möjlighet till egen mark, som de med tiden utvecklade, och den är i stort sett, densamma idag.

Just hemkommen efter en fantastisk helg, med strålande solsken, 27-28 grader varmt och knappt ingen mygg, fick vi njuta av underbara dagar i denna del av svensk industrihistoria.
Här följer några bilder som visar något vårt lilla paradis, och inom kort ska jag ta er med från början, samtidigt som jag kontinuerligt uppdaterar min blogg med berättelser och bilder från senaste besöken.



Denna bild är tagen lördagen den 4 juni 2011, och en underbar ljummen kväll.




När man kommer från Riddarhyttan, möts man av skylten Bäckegruvan, som finns alldeles intill vår gårdsplan.




Gårdsplanen sedd från huset, en härlig höstdag inför den väntande älgjakten.

Fler bilder kommer, och jag hoppas att du ska få njuta av bilderna och gårdens historia, och kanske kan det inspirera dig till ett litet besök när du passerar i närheten.

Välkommen till Bäckegruvan!