Att glädjas över det lilla
Hej vänner!
Jag vill fortsätta att ta er med på den historiska resan som vårt landställe Berggrenstorp har inneburit för mig, mina bröder, men även min egen familj.
Sist berättade jag om hur vi har renoverat och förvandlat köket, från en slitet slitet rum, som ingen har gjort något åt sedan närmare 60 år tillbaka. Som alla förstår är det ständiga projekt, mycket arbete men också oerhörtmycket glädje och tillfredsställelse när man kan färdigställa ett efter ett, av alla de projekt som vi har.
Även om vi har lagt ner mycket tid och arbete på att få iordning huset, så att det blir både bekvämt och trivsamt att vara där, så genomför vi mycket annat på gården. Bland annat ska stora ytor gräsmatta klippas, och till vår hjälp har vi en bra ågräsklippare, men det är ändå en hel del tid man lägger ner på något, som efter en vecka ingen ser att man har varit där. Samtidigt är det en avkopplande syssla, sitta på traktorgräsklipparen och känna doften från nyklippt gräs, och det blir ju ett synbart bra resultat direkt.
Det finns ett gammalt ordspråk som säger "arbete främjar hälsa och välstånd", och jag tycker det ligger mycket i det. Att se gården utvecklas, känna att andra människor också trivs och uppskattar det, ger en härlig kick för själen. Ett gemensamt uttryck som alla säger när de hälsat på, eller de som bott där en eller flera veckor, det är att platsen "är fridfull och trygg". Den skänker verkligen själen ro. Det är många små steg som man får ta, och det har lärt mig att glädjas över det lilla, och njuta av varje litet framsteg. Gården är ju ett livslångt projekt.
Vår kära traktorgräsklippar - vad livet blev lättare när vi har skaffat den.
Men visst är det är en plats som är lugn och fridfull. Men samtidigt syns det att det är en gammal byggd, det finns hel del kulturella lämningar, främst i form av gruvhål, som ger en viss spänning till platsen. Vi har förmånen att på fastigheten ha inte mindre än åtta gruvhål, varav den största också ligger mitt i byn alldeles intill gårdsplan. Men eftersom den är både inhägnad av stort nät, och att det dessutom växt upp mycket buskar och träd intill, så syns den inte mycket, förrän man passerar alldeles intill den när man åker på vägen. Nu har dock grannen rensat upp det mesta av det som ligger inom hans gräns, med mycket gott resultat.
Gruvan lades ner i början av 1900-talet och det sägs att den är mer än 100 m djup och att det även finns flera gruvorter (gångar åt olika håll). När vi var mindre fanns det inget nätstaket, endast ett enkelt staket av trä, och det var alltid spännande att gå nära gruvhålet för att se om man hittade något, eller kasta macka på vattnet. På vintern gjorde vi upp en hockeyplan och spelade i timmar, till vår mammas stora förtret. Vi luktade nämligen skunk efter matcherna, pga vattnet.
Längre upp i skogen finns resterna av ytterligare en större gruva som heter Glittergruvan. Den lades ner i mitten av 1800-talet, och enligt kartor som jag har fått tag på, visar den att gruvan har ett djup på 87 meter och längst ner är den endast 1,5 x 2,5 meter, och det måste ha varit obeskrivligt tufft att vistas i den miljön - blött, kallt och med en ständig risk att sten skulle fall ned. Utseendet på detta gruphål är mer iform av ett timglas, där midjan är ca tre meter. Pappa har berättat att när var små, så brukade han och hans bror tävla om vem som kunde hoppa över gruvan, där den var som smalast. Lite väl djärvt kan jag tycka eftersom det från kanten ner till vattnet är drygt tre meter högt och inte lätt att ta sig upp. Min jaktkamrat Hasse har berättat att en älgtjur som de sköt, gick undan och trillade ner i gruvan, men tack var att älg flyter (i alla fall ett tag) så kunde de med hjälp av traktor dra upp den.
Andra spännande saker med skogen är att den numera har både varg och björn. Ja, alltså inte bara vår lilla skog, utan i området där vi har gården. Runt om oss finns det fyra vargfamiljer inom en radie på ca 30 km åt alla håll, och med tanke på att de med lätthet går 10 mil på ett dygn så förstår alla att de givetvis går omkring där Berggrenstorp också finns. Men för min del är det bara ett plus. Jag tycker att det både är fascinerande och spännande att dessa otroliga djur finns i vår närhet utan att vi märker av det, och jag känner mig inte det minsta orolig när jag är ute i skogen. Det är ju en rikedom att vår natur och våra skogar har dessa fantastiska djur.
Härlig oktoberdag och skogen är tyst men full av spänning - det är älgjakt.
Vad jag däremot ofta ser är tjäder och Orre. Så gott som alltid när jag går ut i skogen så stöter jag upp dessa underbara fåglar, och de flyger iväg väldig fart mellan grenverken. Vid ett tillfälle för två år sedan kom det tre Orrtuppar och satte sig i tallen alldeles ovanför där jag stod- en fantastisk upplevelse.
Men det är inte alltid man får uppleva sådana händelser. Ola och jag skulle, som brukligt var, göra ett vindskydd och sova i under några sommar nätter. Myggolja, myggspiraler och en liten eld hjälpte oss att hålla borta de envisa myggen och knotten. Vad vi däremot inte märkte var att just där vi gjort vårt vindskydd, låg ett humlebo.
Även om humlor generellt är både lugna och snälla, så kan de definitivt försvara sitt område. Det märkte vi den kvällen. Plötsligt fanns de överallt och vi var inte sena att ta vårt pick o pack och dra därifrån. Ingen skada skedd, vi fick ju sova inomhus istället.
Däremot var upplevelsen av jordgetingar inte lika kul förra hösten. Jag gick ute med röjsågen i ett område vi kallar Valdemars Udde. Det är ett litet område som ligger längst söder ut, ca 700 m från huset och intill gruvsvägen som går in till våra grannar Hans och Lill. Jag var mer eller mindre klar, när jag kände att det sved till vid örat, och det tog inte många sekunder förrän jag förstod vad det handlade om. Trots att jag hade all skyddsutrustning man ska ha; handskar, skyddsbyxor, stövlar, hjälm och sågjacka, så lyckades ändå en jordgeting hitta in under nätvisiret och attacken var fullbordad.
De flesta tycker nog inte detta är något att lyfta fram, problemet är bara att jag är överkänslig mot en sak - getingstick. Jag la ifrån mig mina saker, tog mig snabbt till bilen och åkte upp till huset. Ganska omgående kände jag att det började klia i huvudet och i händerna. Det blev värre och snart kliade det i hela kroppen. Det stack i mina fötter att jag hade svårt att stå, och jag förstod att det handlade om att snarast ta sig till ett sjukhus.
Valdemars Udde - jag får väl döpa om det nu till Getingudden.
Lättare sagt än gjort.
Inga grannar fanns hemma den dagen och med stugan 25 km från närmaste sjukhus, hade jag inget annat val än att själv köra bilen med en sak i fokus - kör snabbt till Lindesberg, men inte för fort. Jag var så fokuserad, andades snabbt och munen var öppen, att jag inte märkte att jag började svullna igen i halsen, inte förrän jag var tvungen att svälja på grund av att jag blev torr i munnen. Jag hade då kört ca halva sträckan, och blev allvarligt orolig över om jag överhuvud taget skulle kunna ta mig till sjukhuset.
Inte nog med det, mitt hjärta började dunka extremt hårt och jag fick smärtor över bröstet, och just då fanns det bara en sak att göra - jag bad Jesus om hjälp.
Jag lyckades dock ta mig in till sjukhuset i Lindesberg, tydliga skyltar visade var akuten låg. Jag stannade bilen utan att bry mig om hur den parkerades, och tog mig så snabbt jag kunde till akutsköterska och förklarade situationen. Hon behövde ingen övertalning, hon såg direkt på mig hur läget var och snabbt tog de in mig till akutsal och satt dropp omgående. Men det som därefter följde är något jag inte vill uppleva igen. Eftersom mitt tillstånd var ganska allvarligt, ansåg de att jag även skulle få adrenalin och de drog i mig två sprutor och det fick givetvis den effekt som de önskade. Problemet är bara att det sätter igång pumpen och cirkualtionen så intensivt att jag trodde hjärtat skulle hoppa ut ur kroppen. Jag kan helt ärligt säga att det var något av det hämskaste jag upplev. Det tog några minuter sedan lugnade det ner sig och efter en timma kände jag mig riktigt pigg. De körde upp mig till nygjorda intensivvårds rum och där fick jag ligga ytterligare ca tre timmar. När kvällen kom var jag tillbaka i stugan och dagen därpå hade jag spännt på mig röjsågen igen - denna gång med nya tabletter som skyddar vid getingstick. För mig står det klart att jag fick hjälp från ovan.
Jag återkommer inom kort med nya berättelser och information om vår släktgård.
Ha det bra!
Sven-Ove
Jag vill fortsätta att ta er med på den historiska resan som vårt landställe Berggrenstorp har inneburit för mig, mina bröder, men även min egen familj.
Sist berättade jag om hur vi har renoverat och förvandlat köket, från en slitet slitet rum, som ingen har gjort något åt sedan närmare 60 år tillbaka. Som alla förstår är det ständiga projekt, mycket arbete men också oerhörtmycket glädje och tillfredsställelse när man kan färdigställa ett efter ett, av alla de projekt som vi har.
Även om vi har lagt ner mycket tid och arbete på att få iordning huset, så att det blir både bekvämt och trivsamt att vara där, så genomför vi mycket annat på gården. Bland annat ska stora ytor gräsmatta klippas, och till vår hjälp har vi en bra ågräsklippare, men det är ändå en hel del tid man lägger ner på något, som efter en vecka ingen ser att man har varit där. Samtidigt är det en avkopplande syssla, sitta på traktorgräsklipparen och känna doften från nyklippt gräs, och det blir ju ett synbart bra resultat direkt.
Det finns ett gammalt ordspråk som säger "arbete främjar hälsa och välstånd", och jag tycker det ligger mycket i det. Att se gården utvecklas, känna att andra människor också trivs och uppskattar det, ger en härlig kick för själen. Ett gemensamt uttryck som alla säger när de hälsat på, eller de som bott där en eller flera veckor, det är att platsen "är fridfull och trygg". Den skänker verkligen själen ro. Det är många små steg som man får ta, och det har lärt mig att glädjas över det lilla, och njuta av varje litet framsteg. Gården är ju ett livslångt projekt.
Vår kära traktorgräsklippar - vad livet blev lättare när vi har skaffat den.
Men visst är det är en plats som är lugn och fridfull. Men samtidigt syns det att det är en gammal byggd, det finns hel del kulturella lämningar, främst i form av gruvhål, som ger en viss spänning till platsen. Vi har förmånen att på fastigheten ha inte mindre än åtta gruvhål, varav den största också ligger mitt i byn alldeles intill gårdsplan. Men eftersom den är både inhägnad av stort nät, och att det dessutom växt upp mycket buskar och träd intill, så syns den inte mycket, förrän man passerar alldeles intill den när man åker på vägen. Nu har dock grannen rensat upp det mesta av det som ligger inom hans gräns, med mycket gott resultat.
Gruvan lades ner i början av 1900-talet och det sägs att den är mer än 100 m djup och att det även finns flera gruvorter (gångar åt olika håll). När vi var mindre fanns det inget nätstaket, endast ett enkelt staket av trä, och det var alltid spännande att gå nära gruvhålet för att se om man hittade något, eller kasta macka på vattnet. På vintern gjorde vi upp en hockeyplan och spelade i timmar, till vår mammas stora förtret. Vi luktade nämligen skunk efter matcherna, pga vattnet.
Längre upp i skogen finns resterna av ytterligare en större gruva som heter Glittergruvan. Den lades ner i mitten av 1800-talet, och enligt kartor som jag har fått tag på, visar den att gruvan har ett djup på 87 meter och längst ner är den endast 1,5 x 2,5 meter, och det måste ha varit obeskrivligt tufft att vistas i den miljön - blött, kallt och med en ständig risk att sten skulle fall ned. Utseendet på detta gruphål är mer iform av ett timglas, där midjan är ca tre meter. Pappa har berättat att när var små, så brukade han och hans bror tävla om vem som kunde hoppa över gruvan, där den var som smalast. Lite väl djärvt kan jag tycka eftersom det från kanten ner till vattnet är drygt tre meter högt och inte lätt att ta sig upp. Min jaktkamrat Hasse har berättat att en älgtjur som de sköt, gick undan och trillade ner i gruvan, men tack var att älg flyter (i alla fall ett tag) så kunde de med hjälp av traktor dra upp den.
Andra spännande saker med skogen är att den numera har både varg och björn. Ja, alltså inte bara vår lilla skog, utan i området där vi har gården. Runt om oss finns det fyra vargfamiljer inom en radie på ca 30 km åt alla håll, och med tanke på att de med lätthet går 10 mil på ett dygn så förstår alla att de givetvis går omkring där Berggrenstorp också finns. Men för min del är det bara ett plus. Jag tycker att det både är fascinerande och spännande att dessa otroliga djur finns i vår närhet utan att vi märker av det, och jag känner mig inte det minsta orolig när jag är ute i skogen. Det är ju en rikedom att vår natur och våra skogar har dessa fantastiska djur.
Härlig oktoberdag och skogen är tyst men full av spänning - det är älgjakt.
Vad jag däremot ofta ser är tjäder och Orre. Så gott som alltid när jag går ut i skogen så stöter jag upp dessa underbara fåglar, och de flyger iväg väldig fart mellan grenverken. Vid ett tillfälle för två år sedan kom det tre Orrtuppar och satte sig i tallen alldeles ovanför där jag stod- en fantastisk upplevelse.
Men det är inte alltid man får uppleva sådana händelser. Ola och jag skulle, som brukligt var, göra ett vindskydd och sova i under några sommar nätter. Myggolja, myggspiraler och en liten eld hjälpte oss att hålla borta de envisa myggen och knotten. Vad vi däremot inte märkte var att just där vi gjort vårt vindskydd, låg ett humlebo.
Även om humlor generellt är både lugna och snälla, så kan de definitivt försvara sitt område. Det märkte vi den kvällen. Plötsligt fanns de överallt och vi var inte sena att ta vårt pick o pack och dra därifrån. Ingen skada skedd, vi fick ju sova inomhus istället.
Däremot var upplevelsen av jordgetingar inte lika kul förra hösten. Jag gick ute med röjsågen i ett område vi kallar Valdemars Udde. Det är ett litet område som ligger längst söder ut, ca 700 m från huset och intill gruvsvägen som går in till våra grannar Hans och Lill. Jag var mer eller mindre klar, när jag kände att det sved till vid örat, och det tog inte många sekunder förrän jag förstod vad det handlade om. Trots att jag hade all skyddsutrustning man ska ha; handskar, skyddsbyxor, stövlar, hjälm och sågjacka, så lyckades ändå en jordgeting hitta in under nätvisiret och attacken var fullbordad.
De flesta tycker nog inte detta är något att lyfta fram, problemet är bara att jag är överkänslig mot en sak - getingstick. Jag la ifrån mig mina saker, tog mig snabbt till bilen och åkte upp till huset. Ganska omgående kände jag att det började klia i huvudet och i händerna. Det blev värre och snart kliade det i hela kroppen. Det stack i mina fötter att jag hade svårt att stå, och jag förstod att det handlade om att snarast ta sig till ett sjukhus.
Valdemars Udde - jag får väl döpa om det nu till Getingudden.
Lättare sagt än gjort.
Inga grannar fanns hemma den dagen och med stugan 25 km från närmaste sjukhus, hade jag inget annat val än att själv köra bilen med en sak i fokus - kör snabbt till Lindesberg, men inte för fort. Jag var så fokuserad, andades snabbt och munen var öppen, att jag inte märkte att jag började svullna igen i halsen, inte förrän jag var tvungen att svälja på grund av att jag blev torr i munnen. Jag hade då kört ca halva sträckan, och blev allvarligt orolig över om jag överhuvud taget skulle kunna ta mig till sjukhuset.
Inte nog med det, mitt hjärta började dunka extremt hårt och jag fick smärtor över bröstet, och just då fanns det bara en sak att göra - jag bad Jesus om hjälp.
Jag lyckades dock ta mig in till sjukhuset i Lindesberg, tydliga skyltar visade var akuten låg. Jag stannade bilen utan att bry mig om hur den parkerades, och tog mig så snabbt jag kunde till akutsköterska och förklarade situationen. Hon behövde ingen övertalning, hon såg direkt på mig hur läget var och snabbt tog de in mig till akutsal och satt dropp omgående. Men det som därefter följde är något jag inte vill uppleva igen. Eftersom mitt tillstånd var ganska allvarligt, ansåg de att jag även skulle få adrenalin och de drog i mig två sprutor och det fick givetvis den effekt som de önskade. Problemet är bara att det sätter igång pumpen och cirkualtionen så intensivt att jag trodde hjärtat skulle hoppa ut ur kroppen. Jag kan helt ärligt säga att det var något av det hämskaste jag upplev. Det tog några minuter sedan lugnade det ner sig och efter en timma kände jag mig riktigt pigg. De körde upp mig till nygjorda intensivvårds rum och där fick jag ligga ytterligare ca tre timmar. När kvällen kom var jag tillbaka i stugan och dagen därpå hade jag spännt på mig röjsågen igen - denna gång med nya tabletter som skyddar vid getingstick. För mig står det klart att jag fick hjälp från ovan.
Jag återkommer inom kort med nya berättelser och information om vår släktgård.
Ha det bra!
Sven-Ove
Kommentarer
Postat av: Julia
Det är absolut min favoritbild med gräsklippar'n! Den borde du ju ha som profilbild här! :)
Trackback
