Dödsångest i bergslagens djupa skogar
Först vill jag be om ursäkt att jag varit borta ett par veckor sedan förra inlägget. Ibland hinner man helt enkelt inte med allt man önskar. Jag måste trots allt säga, att detta med blogg har hittills varit en härlig upplevelse. Det är både roligare och engagerande att skriva dessa inlägg, minnen kommer fram som man inte trodde fanns.
Detta kommer jag fortsätta med, utan tvekan.
Jag vill ge er en kort berättelse om en jobbig upplevelse jag hade på gården när jag var i 18 års åldern, vilket jag också nämnde tidigare i ett av mina inlägg som heter "öronbedövande tystnad".
Som ni säkert har förstått, så har vi under vår uppväxt varit vana vid att åka till gården flera gånger om året.
Många gånger var det med stor längtan, men vid andra tillfällen så kändes det bara som ett straff, i synnerhet som det kolliderade med någon idrottsaktivitet. Men i sena tonårsåldern så upplevde jag att Berggrenstorp var en riktig oas, en plats att göra nytta men samtidigt känna sig riktigt avslappnad.
Efter att jag gått ut gymnasiet sommarjobbade jag under några veckor, för att därefter följa med föräldrarna upp till gården. Vi skulle vara där någon dryg vecka och jag visste att det handlade om ganska mycket jobb. Men det gjorde inget, just då hade jag inte något annat för mig, sommarjobbet var slut och jag hade inget bestämt för hösten.
En kväll när vi hade gått och lagt oss, kom det plötsligt över mig ett mycket kraftigt mörker, jag har varken tidigare eller därefter upplevt något liknande. Det var som om jag inte kunde andas, lungorna fick liksom inte kraft att hämta in ny luft. Under flera timmar låg jag helt förstenad, jag upplevde det som om jag brottades med själva döden. Ja, jag hade verkligen en dödsångest, jag kände det som om mitt liv var slut, jag hade inget att leva för. Efter att nyligen gått ut gymnasiet stod jag inför en höst då jag inte hade någon aning om vad jag skulle göra, det kändes verkligen som om det inte fanns något att leva för.
I samma rum låg både mor och far, och de sov i lugna ro, helt omedvetna om vad jag fick genomgå och uppleva. Efter många timmar i detta kompakta mörker somnade jag trots allt in, vaknade upp på morgonen med kvällens upplevelse så kraftigt i mitt sinne att jag hade nästan samma känsla trots att det var dag och alldeles ljust. Jag berättade min händelse för vår mamma när vi åt frukost, och klok som hon är sa hon till mig att sätta mig på en stol, därefter la både hon och pappa sina händer på mig och bad innerligt till Gud att leda mig till ett jobb, och hjälpa mig hitta "min framtid".
Vi pratade inte mer om detta, och några dagar senare när det var söndag så tyckte mina föräldrar att vi skulle åka till Lindesberg och vara med på Gudsstjänsten i Baptistkyrkan. Sagt och gjort, vi åkte dit och var med på mötet. För de som inte kände mig på den tiden, kan det vara intressant att veta att jag då hade axellångt hår och var väl medveten om vilka kläder som då var häftiga. Jag var med andra ord inte riktigt en person som såg ut som denna kyrka kanske var van vid att se.
När mötet var över och vi var på väg ut, stod pastorn vid ytterdörren och hälsade på mötesdeltagarna, och självklart hälsade han också på oss. När han tog min hand, klämde han åt ganska rejält, höll den kvar och tittade på mig innan han plötsligt sa, "vill du bli ungdomsledare här?". En fråga som lika gärna kunde ha varit, "vill du laga min bil?", alltså helt otänkbart. Pastorn som hette Lars-Göran insisterade dock på att vi skulle följa med dem hem, och eftersom han hade två "trevliga" döttrar så var det väl ok. Han berättade då att mitt under hans predikan så fick han se mig sitta långt ner i lokalen, och han fick en mycket stark ingivelse att "den killen ska bli ungdomsledare här i Baptistkyrkan", och därför kunde han vara frimodig och fråga.
Efter att vi hade talat mycket om detta hemma hos familjen Bergqivst och bett till Gud om hans ledning, så åkte vi tillbaka till stugan. Självklart diskuterade vi detta ganska mycket, och efter ett par veckors betänketid accepterade jag församlingens förfrågan. Detta år som ungdomsledare/evangelist i Lindesberg kan jag, utan att tveka, säga har varit en av mina bästa år i mitt liv, hittills. Jag berättar gärna mer om vad som änder under detta år, men för denna gång vill jag tacka för mig, och jag kan bara konstatera att Gud alltid varit vid min sida och det inkluderar också att han har hjälpt mig också när det gäler alla de jobb som jag haft.
Må gott alla!
/ Sven-Ove
En by, ett kapell och en vägsamfällighet!
Bäckegruvan känns som hemma, och trots att skolan sedan lång tid lagts ner, och många små torp och gårdar lagts för fäfot, så är byn ändå i högsta grad levande. Självklart tack vare de som valt att bosätta sig där, men också pga alla de som liksom jag uppskattar området, naturen och lugnet.
Här får både kropp och själ energi. Lugnet är framför allt för själen, medan kroppen får sitt lystmäte med allt som måste (bör) göras så att gårdar och torp fortsätter leva. Det snickars, målas och donas överallt. Hammarslagen ekar över skogen och blir till en skön symfoni tillsammans med ljudet av traktorer, hundskall och en och annan motorsåg. I synnerhet under den ljusa sommarperioden.
Detta blir tydligt under första helgen i augusti varje år. Då har vi den årligen återkommande årsmötet för vägsammfälligheten, som under de senaste åren har hållit till i ett partytällt, modell större hos Lasse och Charlotte i Skräddartorpet. Lasse är föreningens ordförande och tillsammans med styrelsen gör de ett fantastiskt jobb, och ser till att vägen från Gammelbo är i mycket gott skick.
Föreningens årsmöte, som genomförs första lördagen i augusti varje år, har de senaste åren haft en tradition att avslutas med en trevlig byfest. Det kommer folk från så gott som alla torp och gårdar som berörs av vägen. Stämningen är glad, lättsam och generös och jag är övertygad om att detta också bidrar till den goda känsla som man har för denna byggd.
Nytt för i år var också att föreningen startat BÄCKEGRUVANS DRAMATISKA INSTITUT. Vi fick njuta av teater som framfördes med bravur av två av föreningens medlemmar. Ett litet folklustspel från tidigt 1900-tal, med tidstypisk klädsel.
Helgens upplevelse var inte slut med denna fest. Som jag tidigare nämnt, har vi haft glädjen att sedan 2009 genomföra friluftsgudstjänst första söndagen i augusti. Det är Lindesberg-Ramsbergs pastorat tillsammans med Kristinakyrkan i Lindesberg som ansvarar för mötet, och liksom tidigare år leddes mötet av Ingemar Petterson, präst och Eric Söderlund f d pastor i Örebromissionen. Två riktiga personligheter som på ett härligt sätt har förmågan att få fram tydliga och raka budskap, som alla kan ta till sig.
Men i år fick vi dessvärre inte njuta av att sitta ute i den sköna naturen. Det fina vädret som dagarna innan förgyllt vår tillvaro bytte skepnad, och under hela söndagen var det tunga, mörka moln som släppte ner ett intensivt regn.
Därför fick vi vara inomhus, och för första gången sedan slutet av 70-talet genomfördes åter igen en gudstjänst i Betania-kapellet i Bäckegruvan. Fantastiskt kul och inspirerande.
Lokalen var fullsatt och åter igen sjöngs det psalmer, som ackompanjerades förtjänstfullt av Ulrika Bernövall på en gammal resväskeorgel. Måste upplevas. Så har ni vägarna förbi Bäckegruvan första söndagen i augusti nästa år, varmt välkomna.
Här följer lite bilder som visar både mötet från vägsamfälligheten och gudstjänsten dagen efter i kapellet.
Lev väl och Gud välsigne er alla!
/ Sven-Ove
Årsmötet är just avslutat och publiken tittar förtjust på teaterstycket som framfördes av Bäckegruvans dramatiska institut.
Folklustspelet framfördes förtjänstfullt av Charlotte och Karl-Erik.
Folk kom från när och fjärran till gudstjänsten och bilarna stod tätt parkerade.
Gudstjänsten leddes av, den numera, pensionerade prästen Ingemar Petterson, som dessutom är tremänning (syssling) med vår far.
Uppskattad predikan hölls av Eric Söderlund, fd pastor i Örebromissionen.
Som synes, var lokalen välbesökt, och uppskattningsvis var det mellan 50-60 personer som trängde ihop sig i det lilla kapellet.
Tystnaden kan vara öronbedövande
Eftersom vi har levt med Berggrenstorp ända sedan vi kunde gå, så har vi också lärt oss att uppskatta och älska detta ställe.
När man var mindre tyckte man ofta att det låg långt ut, långt borta från civilisationen. Och visst, ca en mil från affär, men dock inte mer än fem kilometer från närmaste by.
I en bok om Ramsbergs socken, står det att läsa att "Bäckegruvan ligger långt borta från annan byggd att varken sol eller måne når dit". Ett bra uttryck för att det låg avsides, och med tanke på att det förr var mycket dåliga vägar så var det ofta att gå genom skogen för att komma fram den kortaste vägen.
Men som jag skrev, fem kilomter är inte långt och idag känns dessa kilometer som om det vore granngårdar.
Oavsett hur man uppfattade avstånd och platser, så fanns det i dessa byggder många gårdar och torp, skogen som idag dominerar var inte alls lika påtaglit. Genom århundraden har dessa brukats och hållit stora arealer med åkrar och ängar. Dessutom höll djuren skogen öppen och ljus, eftersom dessa betade det som skogen kunde erbjuda.
Det som är tydligt och mycket påtagligt är lugnet och tystnaden som platsen har. Långt borta kan man höra någon skogsmaskin som arbetar sig fram i den täta skogen, högt uppe i skyn anar men flygplan som tar sig mot ny destination och ljudet som sakta söker sig ner mot marken. Dagtid så hör man förvisso en hel del från granngårdarna, men när mörkret sänker sig så avstannar alla aktiviteter och tysnaden blir påtaglig. En tystnad som jag i dag älskar och saknar varje dag jag inte är där, men som vid några tillfällen har varit både påträngande och öronbedövande. Jag tror ni förstår vad jag menar. Ibland blir tystnaden så påtaglig och tydlig att ens egna andning blir högljudd och varje litet knäpp låter som om ett träd har knäckts.
Det har jag upplevt vid ett par tillgällen när jag varit uppe på gården. Första gången hände det när jag en sommar, 17 år gammal och nyss slutat gymnasiet, la en vecka i Bäckegruvan tillsammans med våra föräldrar.
Den kvällen och natten fick jag för första, och enda, gången uppleva en dödskamp i min själ, trots att vi alla sov i samma rum. Mer om denna händels vill jag skriva om senare.
Det andra tillfället var 1991, då jag ensam åkte upp till Bäckegruvan för att för första gången själv jaga råbock.
Jag hade tagit jägarexamen ett par år tidigare, och jakten blev snabbt min passion. Nu var jag själv i Bäckegruvan och såg fram emot att smyga ut tidigt på morgongen den första jaktdagen, som för bockjakten alltid inträffar den 16 augusti.
Denna morgon blev inte som jag förställt mig. Kvällen före hade jag gjort i ordning kläder, geväret, lite fika och jag var laddad för äventyret. Då händer det som jag inte hade räknat med. När jag lagt mig blev allt helt svart och tystnaden som uppstod blev så påtaglig att jag nästan kunde känna den med mina händer.
Det har endast hänt en gång tidigare (som jag nämnde ovan), men denna gång var det tystnaden i sig som grep mig, inte oro, ängslan eller rädsla. Tystnaden som nu uppstod gjorde mig klarvaken. Hur jag än försökte fanns det inget som fick bort denna tystnad som blev öronbedövande. Tystnaden upptog allt som jag hörde, dvs det fanns inget ljud förutom min andning, tystnaden blev så tydlig att jag upplevde det som om jag även kunde höra mina ögon när de rörde sig . En både obehaglig och till viss mån skrämmande känsla.
Det fanns med andra ord inget annat att göra än att kliva upp ur sängen och gå ner till köket och intaga något och samtidigt läsa en bok eller tidning, för att få ögon och sinne att successivt tröttna. Till slut lyckades jag få några timmars sömn. Jag klev upp tidigt på morgon och smög sedan ut i skogen för att hitta en bra plats för pürschjakten. Men även när jag smög i skogen denna morgon blev tystnaden påtaglig. Detta har inte hänt senare, och jag tror faktiskt att jag kan ana hur personer som i vuxen ålder som blivit döva, känner det. En obehaglig men nyttig lärdom. Och nej, jakten blev inte särskilt lyckad.
Här följer dock några bilder från en lyckad älgjakt 1992.
Här är en nöjd Sven-Ove som fällt sin första älg. Till min hjälp är min gode vän Hasse P, som jagat på gården sedan 60-talet. En minnsevärd dag.
Ha det gott!
/Sven-Ove
