Vi satsar för kommande generationer
För många år sedan hörde jag uttrycket "skogen ärver man inte av sina föräldrar, den förvaltar man åt sina barn", och det står jag helt bakom. Men förvaltarskapet när det gäller skog är för oss ett fantastiskt uppdrag och en förmån. Visst innebär det mycket arbete och stort engagemang, men glädjen att göra det är så mycket större, att visstas i naturen är samtidigt en plats som skänker själslig vila och är avstressande för både kropp och sinne. Även inom sjukvården har man börjat ordinera vistelse i natur för personer som lider av bl a utmattning. Svenskarna är ju också ett skogsälskande folk och den svenska naturen är oerhört betydelsefull.
Vi lägger ner en hel del tid och stort engagemang på vår skogliga del, med målsättning att skapa en varierad skog med stort inslag av löv, och att i barrskog alltid ha en bra fördelning mellan gran och tall. Till detta vill vi också exprimentera med andra trädsorter som lärk, vitrysk gran, Douglasgran, jättejuta m m. Vi eftersträvar att hålla öppet våra åkrar och ängar, och i nära samarbete med länsstyrelsen sköter vi en över 200 år gammal slåtteräng och beteshage med särskilda värden. Ett drygt arbete men som ger fantastiskt resultat, med stor variation av flora och insäkter, inte minst många fjärilar.
Dessutom väljer vi också att alltid ställa ett antal vuxna träd vid avverkningar som blir sk "evighetsträd", och många av dessa har en imponerad höjd och storlek med bl a flertalet granar på mellan 30-34 m höjd och med omkrets av 220-250 cm. Ett antal tallar har också fritt fått växa sig stora och har nu imponerande grenverk och kraftiga stammar, bl a fastighetens äldsta träd med en trolig ålder på +200 år. Detta är ganska anmärkningsvärt med tanke på att vi har ett flertal gruvor på vår fastighet och träden användes flitigt för olika användningsormåden, bl a framställning av kol.
Men för att vi själva ska fungera under årets alla årstider genomför vi kontinuerligt insatser som förbättrar vår stuga och ekonomibyggnader. Under senaste året har vi bytt ett flertal fönster samt ytterpanel på halva huset.
Vi har också renoverat vår vind till ett härligt sovrum, där vi tagit vara på takhöjden, det gamla golvet av breda furubrädor och minst de vackra timmerväggarna.
/ Sven-Ove
Tack för attt jag får luft
Oavsett storlek på sin skog så kräver den alltid arbete. Under långa perioder behövs inte något arbete, medan man vid andra tillfällen behöver göra stora insatser. Insekter kan orsaka angrepp som kräver snabba åtgärder, oväder kan orsaka skada men oftast är det den naturliga förändringen i skogen som måste hanteras, vilket i sig innebär en hel del arbetstimmar. Men det är ju just detta som är tjusningen med att ha en egen skog - du är med och landskapsvårdar och skapar en skog som just du trivs i och kommer använda under flera generationer.
För vår del är det en mosaikpräglad bild som vår skog uppvisar, med blandning av orörda ytor, äldre tallbestånd, väl beskogad granmark men också många ytor av fina blandskogar i flera åldrar, där små bäckar genomkorsar marken. Skogen har ett stort antal fåglar under sommarhalvåret och under årets alla dagar ser man både tjäder och orre. Älg och rådjur är stationära djur och inte sällan rör sig både lo och varg i området. Räv är ofta och hälsar på, en av dem är särskilt nyfiken och rör sig hemtamt mellan gårdarna i tro att det kanske finns någon fin liten höna, men utan någon tur, eftersom ingen har höns. De senaste åren har vi allt oftare också fått se spår efter grisar, dvs vildsvin, men än så länge inte i någon större omfattning.
En av skogens ytor, en ca 3 ha stor ungskog, har utvecklats mycket väl sedan vi avverkade den kring 2004, med plantering året efter. Den är med andra ord nu ca 15 år och växer på en relativt fuktig miljö där berggrunden stiger upp i små kullar här och var. Beståndet har nu växt till ca 4-6 m i höjd, och är mycket tät, med stort uppslag av glasbjörk, blandat med planterad gran av typen Saleby. Självföryngrad tall finns också i relativt stor omfattning, vilket vi också alltid strävar efter.
Under årethar vi påbörjat arbetet med att röja detta bestånd, ett härligt fysiskt arbete där man tydligt ser effekten av sin insats, och det är som om skogen vill säga "Tack, tack för att jag får luft". Större delen av ytan är så tät att det är svårt att ta sig igenom, men det har det å andra sidan också varit för våra fyrfotade vänner rådjur och älg. Det har gjort att träden, framför allt björk, rönn och tall, har klarat sig bra från att bli nedbetad. Vi har med andra ord valt att vänta med röjningsarbetet tills vi får upp skogen på så pass hör höjd att även älgen får svårt att toppbeta ungskogen.
För närvarande har vi gjort klar ca hälften av området, och vi är mycket nöjda med resultatet. Till våren gör vi klart resten, ett fortsatt arbetet under höst och vinter ökar risken för snöskador. Nu är den röjda delen en fin blandskog med stort inslag av löv, främst björk. Men vi sparar också alla rönnträd, som är ett mycket värdefullt träd för både tjur och fåglar. De björkar som står kvar, passar vi samtidigt på att putsa till så att de som har utskottgrenar, dubbelstammar etc också har möjlighet att få raka och fina björkar. Just glasbjörk är efterfrågad för sin hårda och tåliga ved, och passar bra inom finsnickeri. Den växer inte lika snabbt som vårtbjörken men har i gengäld högre densitet. Björkskog är enligt mitt tycke den vackraste skogen under våren, då björklöven har slagit ut till små musöron, ljust gröna och fyllda av klorofyll.
Här nedan är två bilder med ca 7-8 års mellanrum, där bild två också tydligt visar efter röjning.
Det är viktigt att ge björkkronor utrymme att växa, inom några år har beståndet slutit sig, och då är det dags att röja/gallra igen, men då är det ett betydligt färre antal som tas bort, och inga granar eller tallar. De har istället i lugn och ro fått möjlighet att växa sig både starka och långa, och tack vare konkurrens från björk och andra lövträd, fått en rak och jämn stam samtidigt som grenarna är tunna med långt avstånd mellan grenvarven.
Här finns alla förutsättningar för att få en fin blandskog där man får njuta av såväl löv som barrträd i fin harmoni. Dessutom får man möjlighet att på sikt göra uttag i flera olika steg, först björk, därefter gran för att till sist avverka tall. Den svenska skogen är fantastisk!
Storskogen omkring 2008 Storskogen våren 2017
Ett nytt kapitel i gårdens historia
Sommaren 2015 skrevs ett nytt kapitel av gårdens historia då jag med min familj tog över ansvaret för vårt kära Berggrenstorp.
Efter att hag ägt och drivit gården tillsammans med Ola och hans familj i mer än 10 år, önskade Ola kliva ifrån, och därmed bli utlöst från gården. Valet var givet, självklart skulle vi ta ansvar för gården och därmed bli ensam ägare till fastigheten, och övertagandet påbörjades under tidig vår. Processen innehöll mycket känslor, det var som om att man gick igenom en form av skilsmässa. Ola och jag har följts åt hela livet, och minnena från Bäckegruvan är många, det har präglat oss från tidiga barnsben.
Under sommaren 2015 var allt klart och som en del av detta ville familjen markera denna nya fas genom att renovera både den lilla toaletten och farstun. Jesper, vår son, var ledig inför hans nya jobb och följde med oss upp då vi med lust och stort engagemang gick igång med att riva väggarna i farstun, som visade sig bestå av enbart masonit och ingen isolering. En typisk kallfarstu med andra ord. Vi tätade på insidan av ytterpanelen med vindpapp, byggde på med ytterligare reglar och isolerade väggarna. Därefter väggskivor och utanpå det klassisk pärlspontpanel. En platsbyggd hallbänk satte Jesper upp och när allt var klart hade vi fått en både ljusare och mer rymlig farstu. Vi passade också på att tapeteras trappan och den lilla hallen på övre delen av farstun och vitmålning av tak, dörrar, fönster, foder och golvlist.
Innan dess hade vi också påbörjat renoveringen av den lilla toaletten för nedervåningen. Ett jobb som visade sig blir mer arbetskrävande än vad vi hade förväntat oss. Innerväggarna var beklädda med masonit som var målad med grön färg, inte speciellt uppmuntrande. Vi spacklade upp dessa väggars ojämnheter och därefter satt vi väv. En av väggarna var vi tvungen att skruva upp ny väggskiva som vi sedan också beklädde med väv. Toalettens ena sida utgjordes av murstocken, och masoniten som var uppsatt på denna vägg plockades också bort. Murstocken var putsad, men mycket ojämn och jag konstaterade direkt att den var vi tvungen att putsa om för att det skulle blir bra. Sagt och gjort. Ojämnheter och den lösa putsen knackades bort och därefter putsade vi upp väggen på nytt. Det gick smidigt och jag var mycket nöjd med slutresultatet. Några veckor senare var jag tillbaka för att göra sista arbetet med renoveringen av toaletten, bl a målning. Upptäcke då att putsen inte hade brunnit som den skulle, den höll helt enkelt inte samman. När jag strök med fingrarna på väggen lossnade putsen utan vidare, det var bara att knacka bort allt igen, ruskigt dammigt. Ny puts lades på och denna gång gick det bättre och faktiskt med ett ännu bättre resultatet. Därefter satte jag upp kakel vid handfatet, lade klinker på golvet, ny wc och kopplade vattenledningar. Nu var vi nöjda.
Till denna sommar har vi bestämt oss för att göra iordning vårt vardagsrum, vinden och byta ut de gamla elledningarna. Mer om detta kommer jag inom kort att berätta om. Här följer lite bilder på våra senaste projekt.
Allt gott och Guds frid till er alla.
Sven-Ove
Bilden till höger innan vi hade rivit väggarna och till vänster Jesper som sätter vindpapp
Slutresultatet med bl a den platsbyggda bänken, med bra förvaringsutrymmed.
Här ligger jag och kopplar vattenledningar, och slutresultet är bilden ovan till höger
Årets bästa tid är nu!
För mig är våren - oavsett var man befinner dig i vårt avlånga land - bästa årstiden!
Den andas förhoppning, förväntan, livskraft, glädje, förnyelse, skapelse, tacksamhet och framtidstro. Allt dött får liv, Gud har skapat en fantastisk planet. Och den har vi fått att förvalta, nyttja och vårda.
Därför känns det alltid extra skönt att komma upp till vårt paradis i Bergslagen under våren. Allt är intensivare på något sätt, mer påtaglit och livfullt. Fåglarna är fler och låter mycket mer, växterna exploderar av kraft efter att under vintern fått ligga i dvala. Och djuren blir mer nyfikna.
Under tre dagar var vi uppe för diverse uppgifter, men oavsett om det är mycket eller lite att göra (alltid mycket), så är arbetet samtidigt en rekreation, till både ande, kropp och själ. Denna helg åkte vi - Ola, jag, Rut och Patrick (måg till Ola) - tidig fredag morgon den 2 maj, i fullastad bil med påkopplad släpkärra till Bäckegruvan och vi hade förberett oss för tre intensiva dagar. På vägen upp stannade vi till i Hallsberg där vi hämtade 1500 granplantor som skulle ner i jorden, efter en mindre avverkning som vi hade gjort förra året. I Örebro kompletterade vi med lite produkter till roddbåten, och efter 4,5 h hade vi kommit upp till gården.
Vi hade ganska bra väder som följde oss hela vägen, solen sken även när vi kom fram och därför blev förvåningen stor när vi upptäckte att det låg snö på gräsmattan. Tydligen hade det snöat några dagar innan och kommit över en decimeter nysnö. Men denna snö töade snabbt bort.
Efter att vi hade gjort oss hemmastadda i stugan med bl a elda i vedspisen, påbörjade vi sedan helgens uppgifter. Något irriterade upptäckte vi att samtliga granplantor fortfarande var nedfrysta. Tydligen hade företaget glömt att ta fram granplantorna i tid för upptining innan vi skulle hämta dem. Lite panik uppstod, men det fanns inget att göra än att ta in samtliga förpackningar i ett av våra rum och sätta på fläkt med varm luft. Och därefter kasta om i programmet så att vi kunde genomföra de uppgifter som vi bestämt oss för.
Under helgen grävde vi dike, röjde runt vår damm och avslutade med plantering. Där emellan han vi också med att klippa gräset, eller rättare sagt Ola fick göra det, och även fylla släpkärran med gammal skrot som vi tog med oss hela vägen hem.
Just planteringen är något speciellt. Har man en gång varit med och plantera skog så är det svårt att låta bli att följa den planterade skogens utveckling, man blir liksom en del av den skogens identitet. Att sedan också får vara del av skogens utveckling är en ren förmån. Under dagarna ute besöktes vi av räv, ormvråk, spillkråkor, huggorm och stort antal småfåglar, dessutom kanadagäss och tranor. Man är aldrig ensam i Bäckegruvan.
Nu ser jag fram emot att åka upp nästa gång, då allt är utslaget och dagarna är som längst - svensk midsommar!
Här följer några bilder som jag tog under helgen.
God bless you!
/ Sven-Ove
Trött Patrick efter en dags arbete med röjning. Ola är nöjd arbetsledare,
som på grund av ryggproblem inte kunde hjälpa till med större fysiska
prestationer.
som på grund av ryggproblem inte kunde hjälpa till med större fysiska
prestationer.
Här förbereder vi plantering av gran på en sluttning i sydvästligt läge.
Även huggorm hade vaknat till efter vintervilan, och som låg här och
värmde sig i solen. I bilden till höger hjälper Ola till så gott han kunde, med
att räfsa marken efter att vi lagt ner ett rör för att leda bort vatten.
värmde sig i solen. I bilden till höger hjälper Ola till så gott han kunde, med
att räfsa marken efter att vi lagt ner ett rör för att leda bort vatten.
Igenväxt damm
Hej vänner!
Äntligen har jag tagit mig tid igen att skriva några rader i min blogg om vår släktgård Berggrenstorp. Denna text handlar om en liten damm som vi har haft i ett 20-tal år, men som med tiden kommit att helt växa igen.
Jag var uppe på gården i mitten av oktober, hade tagit ledigt en dag från jobbet och åkte upp torsdag kväll för att kunna nyttja tiden maximalt när jag var där, det är ju trots allt upp mot 30 mil enkel väg att åka. En typisk oktoberdag, disigt, 5-6 grader varmt och regnet som hänger i luften, ett perfekt väder med andra ord för att köra ett rejält röjningspass.
Helgens röjning gällde alltså runt en gammal damm, som vi lät gräva för ca 20 år sedan. Det var ett litet projekt vi hade tillsammans med vår dåvarande granne Kenth. I dammen lät han plantera in forell, som han lät växa upp till rejäla fiskar innan han efter ett par säsonger fiskade upp. Men han var inte ensam om att göra det, en fiskljuse hade upptäckt dessa ljuvliga fiskar. Alldeles intill dammen växte också en stor gran, 25-30 meter hög och i toppen av den satt allt som oftast denna fiskljuse och med jämna mellanrum störtdök han ner från granen och försökte greppa tag i dessa fiskar med sina kraftiga klor, och inte sällan lyckades den, till Kenths förtret. När grannen sålde sin gård, tog han också bort de sista fiskarna och därmed försvann också möjligheten att se denna fantastiska fågel. Fiskljusar är ganska spännande fåglar, de har sitt bo i närheten av fina fisksjöar, men det är inte där som de tar upp sin fångst, nej de flyger ofta flera mil för att hämta hem mat till sina ungar, i detta fall fann fågeln riktiga läckerbitar i en liten damm i en Bergslagskog.
Med tiden var vi också tvungna att ta ner den stora granen, samtidigt som björkar växte upp kring dammen till en nästa ogenomtränglig grön vägg. Jag röjde kring dammen för ca 10 år sedan, men det är en fantastisk växtkraft i björk så nu var det åter igen en kraftig vägg av björkar att man inte kunde se dammen. Det var med andra ord dags att göra iordning kring dammen igen..
Jag satt igång med lust och frenesi och arbetet gick riktigt bra, och jag körde på oförtrutligt tills jag efter ett antal timmar märkte att mitt högra ben inte riktigt hängde med. Just det, jag hade ju skadat mitt högra ben i slutet av augusti när jag provade på enduro. Olyckligtvis slet jag sönder lårmuskel på baksidan av mitt höga ben. Vilken smärta. Jag kan konstatera att efter 6 månader så är det fortfarande inte bra, men det är en anna historia.
Jag blev i alla fall tvungen att ta en paus, för att vila benet. Efter ett tag kunde jag köra igång igen och jag lyckades nästan göra klart hela området under dessa två dag, och det var ett mödosamt jobb. Men det var helt klart värt varje minut och droppe svett.
Till våren kommer det bli riktigt, riktigt fint när björkarna slår ut och marken sakta kan återfå sin skönhet, samtidigt som solens strålar ges möjlighet att glittra i det lugna vattnet.
Till våren kommer det bli riktigt, riktigt fint när björkarna slår ut och marken sakta kan återfå sin skönhet, samtidigt som solens strålar ges möjlighet att glittra i det lugna vattnet.
Här är några bilder från helgen.
Ha det bra och Gud välsigne dig!
/ Sven-Ove
Här ser man ungefär hälften av området som jag röjde igenom.
Bild taget på området lite längre upp, och här har jag också rensat undan allt ris så att marken
till våren kan blomma upp med både vitsippor och blåsippor.
till våren kan blomma upp med både vitsippor och blåsippor.
En annan vinkel, och här ser man också tydligt själva dammen.
Här ser man själva bäcken som förser dammen med vatten. Vi har grävt en kanal från bäcken, som går in till dammen i överdelen av bilden. Även bäcken var helt osynlig, men nu kan vi se det härligt porlande vattnet som under våren forsar intensivt.
Arbetshelg med friluftsgudstjänst!
Så har det gått ännu ett år och har det åter igen genomfört friluftsGudstjänst i Bäckegruvan.
Tack vare Svenska Kyrkan i Lindesbergs och Ramsberg tillsammans med Kristinakyrkan i Lindesberg, har de för fjärde året i rad genomfört Gudstjänst på vår gård i Bergslagen.
På en hage utanför vårt kapell har vi gjort iordning en härlig plats, med utsikt över ängar och hagar, ner mot byn. En ljuvlig plats som verkligen inger ett lugn och en frid som är kännbar. Platsen är verkligen välsignad av Gud, och jag tror att Herren har uppskattat alla böner som människorna i bedit i Kapellet och gårdarna runt omkring. Det är ingen tvekan om att denna lilla församling haft en stor påverkan på många människor i byggden, men också runt om i vårt avlånga land. Ett stort antal människor har genom åren sänts ut av församlingen som evangelist och pastorer.
Till årets Gudstjänst kunde vi glädja alla besökarna med ett kapell som till det yttre genomgått en renovering. Tack vare stöd av länsstyrelsen i Örebro kunde vi fatta beslut om att byta fasaden på halva kapellet, som genom tidens tand blivit kraftigt förslitet. Dessutom fick vi även möjlighet att erstäta den gamla och mycket dåliga syll på kyrkolokalens södra del och även på lägenhetens södra och östra del. Genom åren har syllen blivit så pass dåligt att kapellet delvis sjunkit, men tack vare utomordenligt kunnig och professionell hjälp av Mats Lagerman, hans son Erik och måg Mathias, lyckades de, med hjälp av speciell domkraftsystem, höja kapellet och trapphuset så att ny och kraftig syll kunde sättas in.
Ett år sedan renoveringen påbörjades.
Det är en speciell känsla att se hur kapellet successivt förändras och sakta återfår en del av sin glans.
Under det gångna året har vi själva också fått lägga ner mycket tid, engagemang och hårt arbete för att kapellet, lagom till årets friluftsGudstjänst, skulle vara klart.
För att hinna med alla de uppgifter som ännu inte var klart, beslutade vi att genomföra en "arbetshelg" inför söndagens Gudstjänst. Vi åkte upp redan på onsdags morgon, och från det att vi kom fram till någon timma för friluftsGudstjänsten på södag eftermiddag arbetade vi i stort sett konstant. Vi spikade färdigt fasaden med bergslagspanel, satte upp nya knutar, foder runt fönster, finlirade kring strömkablar, slutmålade fasaden med rödfärg, plockade ner byggnadsställningar, lagade kyrkolokalens golv med nytt furugolv som vi hämtade från en liten lokal såg utanför Guldsmedshyttan, satte upp nya stollpar till verandan/entrén, plockade rent och städade hela möteslokalen, slog ängen mellan kapellet och huset och mycket mycket mer. Som sagt, det var en mycket intensiv arbetshelg, MEN vi gjorde det med glädje. Har man ett tydligt mål, så blir arbetet lättare och vi känner stor tacksamhet, glädje och stolthet över det som är gjort. Här följer först några bilder över kapellet:
Byggnadsställningarna är på väg ner, men först sätter Ola upp foder runt nyinsatt fönster med karm.
Nytt golf har delvis fått läggas in i kapellet, och successivt rensades lokalen från verktyg och material, så att kapellet lagom till Gudstjänsten var fin och städad.
Lite slåtter han vi också med allt medan kapellet färdigställdes. Här är nu byggnadsställningarna borta.
Så är söder väggen på både kapellet och trapphuset helt klart, och östra väggen på lägenheten. Återstår endast foder runt kapell lokalens fönster och en trappa som ska byggas istället för den gamla gjutna trappan.
Gudstjänst med folk från när och fjärran
Årets Gudstjänst hade precis som tidigare, besökare från många platser i Bergslagen. Några kom från gårdarna runt omkring, medan andra hade åkt långa sträckor för att denna sönda besöka denna härliga plats. Jag tror inte någon åkte därifrån utan att ha känt både glädje och härlig gemenskap. Vädret var precis så skönt som man önskar att det ska vara, 22-23 grader varmt, solen värmde gott och naturen visar sig från sin bästa sida.
Predikan hölls av Ingemar Pettersson, liksom tidigare år, en reseorgel gav härligt stöd till psalmerna och mötet avslutades av en apell av Erik Söderlund. Ca 70 vuxna och barn hade samlats på ängen, som efter Gudstjänsten också kunden njuta av medhavd fika i det fria.
Vägsamfällighetens åresfest!
Men under denna, den första helgen i augusti har vägsamfälligheten också sitt årsmöte. Även denna gång samlades vi hos Lars och Charlotte Björkman, där vi hade rest upp ett partytält modell större. Ett 30-tal personer från stugorna och gårdarna i trakten träffades på lördag eftermiddagen för årsmöte och föreningsfest. Alltid lika uppskattat och välbesökt, Även i år hade Bäckegruvans dramatiska institut ett teateruppträdande, framförd med bravur av Charlotte och Karl-Erik. Här får ni även några bilder från detta möte.
Så var denna helg till ända, men det är inte utan att man redan nu längtar till nästa år.
Gud välsigen er alla !
/ Sven-Ove
Vilken fantastisk midsommarhelg!
Hej läsare!
Detta inlägg borde jag ha gjort för flera veckor sedan, det handlar ju om midsommar. Men det får bli en något försenad bild av vår helg i Berggrenstorp.
Midsommar är höjdpunkten av både våren och sommaren, Den avslutar den underbara vårperioden och inleder sommaren, perioden då vi svenskar flyttar ut, både ut i trädgården och ut på landet. Svenska folket är ett naturälskande folk, oavsett om man som i mitt fall har en extra lockelse till den svenska skogsmiljön med inslag av små åkrar, ängar, åar och sjöar. Eller som en stor del av svenska folket, åker till våra kuster för att njuta av långa sandstränder, klippor eller kobbar och skär. Sverige är ett underbart land!
För mig så är våren- och veckorna fram till och med midsommar bästa perioden under året.
Då träd och buskar precis slagit ut, gräset har blivit härligt grönt men ännu inte växt upp i midjehöjd, då hela luften surrar av ljud från insekter och alla fåglar sjunger så ljuvligt, som en lovsång till skaparen. Då fylls jag av energi, kraft och glädje och man vill inte vara inomhus, bara njuta av den explosion av växtkraft som naturen visar.
Att då få komma upp till Berggrenstorp, vårt smultronställe i Bergslagen för att fira midsommar är en ynnerst, man känner sig priviligerad.
Denna midsommar hade vi bjudit in ett par goda vänner från Stockholm för att fira midsommar tillsammans med oss. Johan och Carolin Lekardahl besökte oss och tillsammans fick vi uppleva en midsommarafton som var fantastiskt. Karin och jag hade kommit upp på till gården på torsdagkvällen och vaknade på midsommarafton av en strålande sol, klarblå himmel och en lätt bris. Eftersom vi kom upp sent kvällen före hade vi en hel del att fixa innan våra gäster skulle anlända - klippa gräset, plocka iordning utomhus, förbereda maten m m. Men en dag som denna med soligt och varmt väder gick allt liksom utan ansträngning.
När våra vänner anlänt njöt vi av midsommarlunch med bl a färsk potatis, matjessill och självklart kaffe med jordgubbstårta. Livet kan knappast bli bättre, och att dessutom få dela detta med fantastiska människor som Johan och Carolin var underbart. Tack Johan och Carolin för att ni är dom ni är!
Midsommardagen njöt vi av en härligt frukost, tog en tur i bilen och visade upp omgivningen, besökte loppis spelade kubb med vedträd och avslutaden den med middag innan våra vänner återvände till Stockholm.
Här är några bilder från midsommar och tidigare i våras.
Ha en riktigt bra dag!
/ Sven-Ove
Karin, Carolin och Johan i syrenbersån med kaffe och jordgubbstårta.
Bild tagen på ängen söder om huset i slutet av maj.
Hagen mellan kapellet och huste i början av maj 2012.
Kristi Himmelsfärdshelg i Bergslagen
Våren är årets bästa tid!
Denna årstid har alltid inspirerat mig, dagarna blir längre, luften ljuder av fåglarnas läten och man ser att hela naturen spricker ut av glädje över att värmen har återvänt.
Därför är det extra härligt att ha möjlighet att åka upp till gården i Bergslagen - Berggrenstorp och njuta av naturens under.
Under den gångna helgen var vi uppe hela familjen och fick tillsammans fira Kristi Himmelsfärdshelg på vårt smultronställe. Och trots att gården befinner sig norr om den biologiska norrlandsgränsen har våren kommit i stort sett lika långt som på småländska höglandet.
För vår dagar i Berggrenstorp hade vi planerat in målning av den del av kapellet som vi håller på att renovera. Efter en lång och kall vinter då arbetet med att byta panel på kapellet fått ligga nere, har nu åter arbetet kommit igång. Det är inte mycket kvar nu, hälften av bergslagspanelen är på uppe på väggarna och resterande arbetet går ganska fort, speciellt som vi har så bra hjälp. Vårt arbete denna helg bestod av att grundmåla panelen, riva bort gammal panel och dessutom måla takfot. Beträffande takfot så är denna detalj på hus i Bergslagen väldigt iögonfallande, och betydligt större/bredare än på hus man ser i småland. Det var med andra ord mycket trä att skrapa och tvätta av innan vi kunde måla. Men resultatet blev mycket bra, efter två strykningar såg det ut som nytt.
Det är extra härligt att komma till stugan under helger som denna, det är folk i alla hus och runt om hör man att man håller på med fixa trädgård, snickra på huset, köra traktor eller den allt mer populära "fyrhjulingen". Med andra ord en härlig aktivitet i byn.
Efter förra gångens besök då vi röjde i kapellhagen, kan vi nu tydligare se resultatet. Öppet, ljust och en härlig grönska - det har bliviti riktigt bra. Nu kommer vi dessutom att få se hästar gå och beta i den restaurerade hagen. Känns riktigt gött!
Här följer några bilder från helgen som gick.
Ha en riktigt bra dag och Gud välsigne dig!
/ Sven-Ove
Denna årstid har alltid inspirerat mig, dagarna blir längre, luften ljuder av fåglarnas läten och man ser att hela naturen spricker ut av glädje över att värmen har återvänt.
Därför är det extra härligt att ha möjlighet att åka upp till gården i Bergslagen - Berggrenstorp och njuta av naturens under.
Under den gångna helgen var vi uppe hela familjen och fick tillsammans fira Kristi Himmelsfärdshelg på vårt smultronställe. Och trots att gården befinner sig norr om den biologiska norrlandsgränsen har våren kommit i stort sett lika långt som på småländska höglandet.
För vår dagar i Berggrenstorp hade vi planerat in målning av den del av kapellet som vi håller på att renovera. Efter en lång och kall vinter då arbetet med att byta panel på kapellet fått ligga nere, har nu åter arbetet kommit igång. Det är inte mycket kvar nu, hälften av bergslagspanelen är på uppe på väggarna och resterande arbetet går ganska fort, speciellt som vi har så bra hjälp. Vårt arbete denna helg bestod av att grundmåla panelen, riva bort gammal panel och dessutom måla takfot. Beträffande takfot så är denna detalj på hus i Bergslagen väldigt iögonfallande, och betydligt större/bredare än på hus man ser i småland. Det var med andra ord mycket trä att skrapa och tvätta av innan vi kunde måla. Men resultatet blev mycket bra, efter två strykningar såg det ut som nytt.
Det är extra härligt att komma till stugan under helger som denna, det är folk i alla hus och runt om hör man att man håller på med fixa trädgård, snickra på huset, köra traktor eller den allt mer populära "fyrhjulingen". Med andra ord en härlig aktivitet i byn.
Efter förra gångens besök då vi röjde i kapellhagen, kan vi nu tydligare se resultatet. Öppet, ljust och en härlig grönska - det har bliviti riktigt bra. Nu kommer vi dessutom att få se hästar gå och beta i den restaurerade hagen. Känns riktigt gött!
Här följer några bilder från helgen som gick.
Ha en riktigt bra dag och Gud välsigne dig!
/ Sven-Ove
Att vänta in våren
Ibland när det är mörkt och kallt, och våren känns långt borta, är det bra att kunna drömma sig bort, framför allt på det som man blir glad utav. Då händer det att jag tar fram bilder från gården Berggrenstorp - vårt smultronställe i norra berslagen.
Tyvärr har vi inte många bilder från vår barndom, som är digitalt nedladdade, men de jag har går tillbaka till 90-talet. Det är intressant att se hur vi kunnat utveckla gården det senaste deceniet, både när det gäller själva huset, men också fastigheten i sig.
Det är också en härlig känsla när man får möjlighet att följa en skogs utveckling, allt från tiden när man börjar planera en avverkning fram till dess att man gör en sista gallring. Ny skog ska planteras och anläggas och ungskogar röjas. Det är mycket jobb men fantastiskt härligt att se hur den utvecklas och trivs. Man försöker anpassa skötsel och återbeskogning till det som marken är bäst anpassade för. I vår skog har vi en tydliga avgränsningar. Norra tredjedelen domineras av tallskog. En ganska stenig åsrygg löper i nord-sydlig rikttning och där trivs tallen bäst. Efter avverkningar finns en naturligt självsådd ungskog i åldern 20-40 år, tillsammans med en ca 60-70 årigt tallskogsområde med inslag av gran. I detta område har vi fem gruvhål, varav den största har ett djup på hela 85 meter. Söder om detta tallområde finns ett låglänt, fuktigt område som exploderar av olika lövträd, gran, tall och buskar, främst hallon. Här har vi påbörjat ett röjningsarbete som vi räknar med är klar under året. En fantastisk tillväxt, men dessvärre så uppskattas den också av både rådjur och älg. Och så fortsätter det, flera tydliga ormåden som dominseras av olika trädslag men också en underbart vacker slåtteräng och beteshage som vätter mot söder. Nedan ser ni ytterligare bild från denna äng.
Minnen från olika händelser och år blir plötsligt mycket tydliga när man tar fram de gamla bilderna och vad vore våra liv utan möjlighet att minnas tillbaka.
Strax efter att vår far dog, var både jag och Ola med våra familjer uppe på gården och frågorna var många hur vi skulle göra med gården. Jag såg ut över ladugårdsplanen, som vid denna tidpunkt var beväxt med högt gräs och utmed den lilla bäcken hade det växt upp en hel del granar. Mitt bland dessa granar låg, knappt synlig, en gammal stensatt och handgrävt brunn. Denna brukades under flera hundra år för att ge djuren vatten. Men vid detta tillfällen sprang barnen in och ut bland granarna, helt ovetandes om att brunnen låg där, som vid denna tidpunkt hade ett lock av trä, som var i mycket dåligt skick. Jag beslutade då att se till att denna brunn inte skulle orsaka någon olycka för varken barn eller vuxna.
Jag tog fram motorsågen och tog ned alla träd, vilket blev en hel del. Flera träd hade nått ansenlig höjd på ett 20-tal meter. När detta arbete var klart röjde jag upp runt brunnen och tog bort det gamla, nu ruttnade locket.
Brunnen var ca 1,5 x 1,5 m och grävd för hand för många, många år sedan. Jag mätte upp djupet, men käppen räckte inte till. Den försvann ner i den nu dyförsedda botten. Från Eksjö hade jag tagit med mig en dräneringspump och den kom genast till använding. När vattnet var borta, var det bara till att med stegens hjälp gå ner med spade och hink för att gräva bort all dy som låg på botten. Det tog flera timmar, och det var mycket slitsamt att gräva bort mellan 70-80 cm dy, som genom årtionden följt med vattnet i marken, genom stenväggarna och lagt sig på botten.
När dyn var bortgrävd fyllde jag botten med kraftig singel, och sedan lade jag ner flera cementringar i 100 cm bredd så att den kom ca 10 cm över marknivån. Därefter fyllde vi upp ytan mellan den gamla stenmuren och de nya cementringarna. En lång dag var till ända och brunnen var nu klar. Vattnet strömmade in och brunnen fungerar nu perfekt. Det känns riktigt bra att ha den gamla brunnen kvar samtidigt som den fungerar som de nya brunnarna. Dessutom håller vi efter denna ladugårdsbacke med gräsklippare, och röjer utmed bäcken kontinuerligt.
Här följer lite bilder från ladugårdsgacken, samtliga tagna under 2000-talet.
Jag vill önska er alla en god fortsättning på det nya året.
God bless you!
Sven-Ove
Först röjde jag upp runta brunnen och utmed bäcken, som syns strax bakom brunnen.
Därefter fick jag pumpa upp vattnet för att därefter gräva bort all gammal bottenlera.
Till sist lade vi i cementringar och fyllde ut med singel mellan ringarna och stenväggarna.
Här har vi slått ladugårdsbacken och kör bort allt hö med glada och nöjda barn, med mysfarbror Ola.
Samuel njuter tillsammans med kompisar från granngården.
Och så här ser ladugårdsbacken ut en vacker höstdag, när solen slår mot skogsridån.
Vackert att beskåda när det också är röjt intill bäcken, som ger en öppen och
välkomnande bild när man kommer till gården.
En skön höstdag när luften är kall och hög, och aspdungen i slåtterängen lyser med sitt guldgula bladverk.
Tyvärr har vi inte många bilder från vår barndom, som är digitalt nedladdade, men de jag har går tillbaka till 90-talet. Det är intressant att se hur vi kunnat utveckla gården det senaste deceniet, både när det gäller själva huset, men också fastigheten i sig.
Det är också en härlig känsla när man får möjlighet att följa en skogs utveckling, allt från tiden när man börjar planera en avverkning fram till dess att man gör en sista gallring. Ny skog ska planteras och anläggas och ungskogar röjas. Det är mycket jobb men fantastiskt härligt att se hur den utvecklas och trivs. Man försöker anpassa skötsel och återbeskogning till det som marken är bäst anpassade för. I vår skog har vi en tydliga avgränsningar. Norra tredjedelen domineras av tallskog. En ganska stenig åsrygg löper i nord-sydlig rikttning och där trivs tallen bäst. Efter avverkningar finns en naturligt självsådd ungskog i åldern 20-40 år, tillsammans med en ca 60-70 årigt tallskogsområde med inslag av gran. I detta område har vi fem gruvhål, varav den största har ett djup på hela 85 meter. Söder om detta tallområde finns ett låglänt, fuktigt område som exploderar av olika lövträd, gran, tall och buskar, främst hallon. Här har vi påbörjat ett röjningsarbete som vi räknar med är klar under året. En fantastisk tillväxt, men dessvärre så uppskattas den också av både rådjur och älg. Och så fortsätter det, flera tydliga ormåden som dominseras av olika trädslag men också en underbart vacker slåtteräng och beteshage som vätter mot söder. Nedan ser ni ytterligare bild från denna äng.
Minnen från olika händelser och år blir plötsligt mycket tydliga när man tar fram de gamla bilderna och vad vore våra liv utan möjlighet att minnas tillbaka.
Strax efter att vår far dog, var både jag och Ola med våra familjer uppe på gården och frågorna var många hur vi skulle göra med gården. Jag såg ut över ladugårdsplanen, som vid denna tidpunkt var beväxt med högt gräs och utmed den lilla bäcken hade det växt upp en hel del granar. Mitt bland dessa granar låg, knappt synlig, en gammal stensatt och handgrävt brunn. Denna brukades under flera hundra år för att ge djuren vatten. Men vid detta tillfällen sprang barnen in och ut bland granarna, helt ovetandes om att brunnen låg där, som vid denna tidpunkt hade ett lock av trä, som var i mycket dåligt skick. Jag beslutade då att se till att denna brunn inte skulle orsaka någon olycka för varken barn eller vuxna.
Jag tog fram motorsågen och tog ned alla träd, vilket blev en hel del. Flera träd hade nått ansenlig höjd på ett 20-tal meter. När detta arbete var klart röjde jag upp runt brunnen och tog bort det gamla, nu ruttnade locket.
Brunnen var ca 1,5 x 1,5 m och grävd för hand för många, många år sedan. Jag mätte upp djupet, men käppen räckte inte till. Den försvann ner i den nu dyförsedda botten. Från Eksjö hade jag tagit med mig en dräneringspump och den kom genast till använding. När vattnet var borta, var det bara till att med stegens hjälp gå ner med spade och hink för att gräva bort all dy som låg på botten. Det tog flera timmar, och det var mycket slitsamt att gräva bort mellan 70-80 cm dy, som genom årtionden följt med vattnet i marken, genom stenväggarna och lagt sig på botten.
När dyn var bortgrävd fyllde jag botten med kraftig singel, och sedan lade jag ner flera cementringar i 100 cm bredd så att den kom ca 10 cm över marknivån. Därefter fyllde vi upp ytan mellan den gamla stenmuren och de nya cementringarna. En lång dag var till ända och brunnen var nu klar. Vattnet strömmade in och brunnen fungerar nu perfekt. Det känns riktigt bra att ha den gamla brunnen kvar samtidigt som den fungerar som de nya brunnarna. Dessutom håller vi efter denna ladugårdsbacke med gräsklippare, och röjer utmed bäcken kontinuerligt.
Här följer lite bilder från ladugårdsgacken, samtliga tagna under 2000-talet.
Jag vill önska er alla en god fortsättning på det nya året.
God bless you!
Sven-Ove
Först röjde jag upp runta brunnen och utmed bäcken, som syns strax bakom brunnen.
Därefter fick jag pumpa upp vattnet för att därefter gräva bort all gammal bottenlera.
Till sist lade vi i cementringar och fyllde ut med singel mellan ringarna och stenväggarna.
Här har vi slått ladugårdsbacken och kör bort allt hö med glada och nöjda barn, med mysfarbror Ola.
Samuel njuter tillsammans med kompisar från granngården.
Och så här ser ladugårdsbacken ut en vacker höstdag, när solen slår mot skogsridån.
Vackert att beskåda när det också är röjt intill bäcken, som ger en öppen och
välkomnande bild när man kommer till gården.
En skön höstdag när luften är kall och hög, och aspdungen i slåtterängen lyser med sitt guldgula bladverk.
Midsommarafton med Fotbolls-EM
Hej igen och gott nytt år!
Idrott har alltid varit en viktig del hos familjen Gunnarsson, och framför allt då fotboll. Om något större idrottsevenemang genomfördes samtidigt som man var upptagen med något annat (t o m under Gudstjänst) så ville man hålla sig uppdaterad hur det gick. Något man absolut inte ville/fick missa var när sverige spelade match i antingen fotbolls-VM eller fotbolls-EM.
För alla er som också är intresserad av fotbolls, så vet ni att det är inte ovanligt att dessa mästerskap spelas kring midsommar och detta var också vad som hände sommaren 2004, då fotbolls-EM spelades i Portugal.
Just denna helg skulle vi tillbringa på gården i Bergslagen, tillsammans med storebro Ola och hans familj, samt även kusinen Anders med familj o vänner.
Den minnesgode fotbollsentusiasten minns säkert att sverige genomförde ett fantastiskt kval, med vinst mot Bulgarien med 5-0, och därefter lika 2-2 mot Danmark samt 1-1 mot Italien, just den matchen som Zlatan gjorde sitt berömda klackmål i krysset i slutet av matchen.
När det började närma sig midsommar och vi förberedde resan till stugan, så hade jag kontakt med en av mina äldsta vänner, Pelle, som jag har vuxit upp med på det berömda Östra brudbadet området i Eksjö. Det visade sig att Pelle och hans fru Lena just den helgen skulle, pga av jobbet, tillbringa i Örebro, och vi föreslog då att de skulle komma över till oss istället för att fira midsommar i Örebro.
Sagt och gjort, när det blev midsommarafton så var vi ett stort gäng i Bäckegruvan; Ola och hans familje, som då innebar 6 barn; det var våra kusiner med sina familjer, totalt 8 st personer; det var Pelle och Lena och det var vi, dvs Karin och jag, Jesper och Julia. Totalt var vi alltså 20 personer som tillsammans skulle fira midsommar i Bäckegruvan.
Eftersom vi blev så många så gjorde vi iordning kapellet, där fick vi gott om utrymme. Vädret var inte det bästa men vi hade ju gott om plats att vara inomhus så allt fungerade bra. Tyvärr var inte vårt kök iordning vid det tillfället så förberedelserna med maten var ganska besvärliga och tog tid.
Under dagen hängde det tunga moln på himlen som liksom retfullt talade om att, "vi kommer snart att göra alla eventuella utomhus aktiviteter betydligt blötare", och så blev det också. Under eftermiddagen kom regnet och med regnet kom knott och mygg, och det rejält. Att vara utomhus var inget man frivilligt gjorde, om man inte var förberedd med bra kläder och insmord med myggolja. Trots det fanns en kille - Elias, Olas då yngste grabb, som helt respektlöst gick utan tröja och höll på med allehanda aktiviteter som att kasta pil, kasta spjut (hemmagjord) och spela fotboll. Men så var utseendet på hans rygg också som om han hade legat på en spikmatta. Trots det så klagade han inte.
När kvällen väl hade kommit, uppstod dock ett litet problem. Sverige skulle spela kvartsfinal mot Holland, en match som kom att bli en klassiker. Vi hade en TV modell äldre som inte hade så bra bild och vi var alldeles för många för att alla skulle kunna få rum i vårt (då ej omgjorda) kök. Som tur var, så ville barnen efter en stund hellre spela något spel, än att sitta och titta på fotbolls med ett gäng nervösa, på gränsen till neurotiska, föräldrar som var och varannan minut ömsom skrek på dommaren och ömsom kommenterade spelet.
Matchen var igång och spelet gick fram och tillbaka. Första halvleken var jämn men under andra halvleken tog Sverige över spelet allt mer och de förtjänade att vinna. Tyvärr slutade matchen 0-0 och det blev förlängning som också slutade 0-0, och därefter följde straffläggning. Efter stor dramatik stod Holland som segrare med 5-4 och familjen Gunnarsson (läs Ola, Sven-Ove och Jesper) var förtvivlade. När den spänningen under straffläggningen var som värst gick Ola ut och gick, hand klarade inte av att se allt. När förlusten var ett faktum gick Jesper också ut, men bara för att skrika och kasta sten, liksom för att få ut sin frustration
Ja, så kan det gå till när familjen Gunnarsson ser fotbollsmästerskap på TV.
Och nu ser vi fram emot sommarens plåga - Fotbolls-EM i Polen och Ukraina.
Önskar alla en rikigt skön helg!
Njut av bilderna nedan, de är alla från denna midsommarhelg.
God bless you!
/ Sven-Ove
Två glada svägerskor och äldsta kusinen, Rebecca.
Kusin Anders med sin grabb Jonathan och hans kusin.
Ola med vår vän Sven-Göran.
Kusinerna Julia, Sara, Samuel, Jesper och med ryggen till sitter Elias.
Här sitter jag tillsmmans med min äldsta vän Pelle och hans fru Lena.
Idrott har alltid varit en viktig del hos familjen Gunnarsson, och framför allt då fotboll. Om något större idrottsevenemang genomfördes samtidigt som man var upptagen med något annat (t o m under Gudstjänst) så ville man hålla sig uppdaterad hur det gick. Något man absolut inte ville/fick missa var när sverige spelade match i antingen fotbolls-VM eller fotbolls-EM.
För alla er som också är intresserad av fotbolls, så vet ni att det är inte ovanligt att dessa mästerskap spelas kring midsommar och detta var också vad som hände sommaren 2004, då fotbolls-EM spelades i Portugal.
Just denna helg skulle vi tillbringa på gården i Bergslagen, tillsammans med storebro Ola och hans familj, samt även kusinen Anders med familj o vänner.
Den minnesgode fotbollsentusiasten minns säkert att sverige genomförde ett fantastiskt kval, med vinst mot Bulgarien med 5-0, och därefter lika 2-2 mot Danmark samt 1-1 mot Italien, just den matchen som Zlatan gjorde sitt berömda klackmål i krysset i slutet av matchen.
När det började närma sig midsommar och vi förberedde resan till stugan, så hade jag kontakt med en av mina äldsta vänner, Pelle, som jag har vuxit upp med på det berömda Östra brudbadet området i Eksjö. Det visade sig att Pelle och hans fru Lena just den helgen skulle, pga av jobbet, tillbringa i Örebro, och vi föreslog då att de skulle komma över till oss istället för att fira midsommar i Örebro.
Sagt och gjort, när det blev midsommarafton så var vi ett stort gäng i Bäckegruvan; Ola och hans familje, som då innebar 6 barn; det var våra kusiner med sina familjer, totalt 8 st personer; det var Pelle och Lena och det var vi, dvs Karin och jag, Jesper och Julia. Totalt var vi alltså 20 personer som tillsammans skulle fira midsommar i Bäckegruvan.
Eftersom vi blev så många så gjorde vi iordning kapellet, där fick vi gott om utrymme. Vädret var inte det bästa men vi hade ju gott om plats att vara inomhus så allt fungerade bra. Tyvärr var inte vårt kök iordning vid det tillfället så förberedelserna med maten var ganska besvärliga och tog tid.
Under dagen hängde det tunga moln på himlen som liksom retfullt talade om att, "vi kommer snart att göra alla eventuella utomhus aktiviteter betydligt blötare", och så blev det också. Under eftermiddagen kom regnet och med regnet kom knott och mygg, och det rejält. Att vara utomhus var inget man frivilligt gjorde, om man inte var förberedd med bra kläder och insmord med myggolja. Trots det fanns en kille - Elias, Olas då yngste grabb, som helt respektlöst gick utan tröja och höll på med allehanda aktiviteter som att kasta pil, kasta spjut (hemmagjord) och spela fotboll. Men så var utseendet på hans rygg också som om han hade legat på en spikmatta. Trots det så klagade han inte.
När kvällen väl hade kommit, uppstod dock ett litet problem. Sverige skulle spela kvartsfinal mot Holland, en match som kom att bli en klassiker. Vi hade en TV modell äldre som inte hade så bra bild och vi var alldeles för många för att alla skulle kunna få rum i vårt (då ej omgjorda) kök. Som tur var, så ville barnen efter en stund hellre spela något spel, än att sitta och titta på fotbolls med ett gäng nervösa, på gränsen till neurotiska, föräldrar som var och varannan minut ömsom skrek på dommaren och ömsom kommenterade spelet.
Matchen var igång och spelet gick fram och tillbaka. Första halvleken var jämn men under andra halvleken tog Sverige över spelet allt mer och de förtjänade att vinna. Tyvärr slutade matchen 0-0 och det blev förlängning som också slutade 0-0, och därefter följde straffläggning. Efter stor dramatik stod Holland som segrare med 5-4 och familjen Gunnarsson (läs Ola, Sven-Ove och Jesper) var förtvivlade. När den spänningen under straffläggningen var som värst gick Ola ut och gick, hand klarade inte av att se allt. När förlusten var ett faktum gick Jesper också ut, men bara för att skrika och kasta sten, liksom för att få ut sin frustration
Ja, så kan det gå till när familjen Gunnarsson ser fotbollsmästerskap på TV.
Och nu ser vi fram emot sommarens plåga - Fotbolls-EM i Polen och Ukraina.
Önskar alla en rikigt skön helg!
Njut av bilderna nedan, de är alla från denna midsommarhelg.
God bless you!
/ Sven-Ove
Två glada svägerskor och äldsta kusinen, Rebecca.
Kusin Anders med sin grabb Jonathan och hans kusin.
Ola med vår vän Sven-Göran.
Kusinerna Julia, Sara, Samuel, Jesper och med ryggen till sitter Elias.
Här sitter jag tillsmmans med min äldsta vän Pelle och hans fru Lena.
Fy katten vilken historia!
Hej alla!
Så har jag haft möjlighet att hämta mer inspiration till min blogg, har nyligen kommit hem efter några dagar i Bergslagen. Här får ni en liten uppdatering om vad som hänt, samt en fantastisk historia om en katten som trodde han kunde försvinna i tomma intet.
Kapellhagen - en bortglömd oas
En helg med kroppsarbete på gården i Bergslagen ger verkligen perspektiv på tillvaron. Under flera hundra år har folket i dessa byggder jobbat i sitt anletes svett med det som naturen kunde ge dem.
De högg ved till sina bostäder för att få varmt i huset, det som vi för det mesta tar för givet, det sågade sitt eget timmer och sina bräder för att kunna bygga sitt hus, sin ladugård eller uthus, bröt upp stubbar för att få tillgång till åkrar så att de kunde så sitt utsäde till havre, vete, lin eller vad de nu än odlade.
Kilometerlånga stengärdesgårdar lades upp så att de kunde får sina åkrar och samtidigt hålla djuren ifrån sin odlingsmark.
Känns därför extra skönt att få möjlighet att återskapa en vacker slåtteräng och beteshage som vi valt att kalla KAPELLHAGEN. Denna hage har funnits i flera hundra år och använts både för bete och till foder för djuren. Under många år har den brutalt återgått till naturens egna skötsel. Granar hade växt upp i stort antal och växte sig mycket höga, och skapat en mörk ridå mot övriga granngårdar i byn.
Under några år har vi successivt tagit ner träd och buskar och nu börjar denna äng och hage att återfå sitt ursprungliga utseende, även om det kommer att kräva mycket arbete även under 2012 för att bli helt klar.
Ängen ligger i en vacker södersluttning, som i väster gränsar till en underbar liten bäck och i öster till en vacker stengärdesgård. Hagen flyter sedan sakta ut i en åker, som avgränsas med häststängsel.
Vårt gamla kapell
Närmast vägen, där hagen börjar ligger vårt gamla kapell - fd Betania. Som jag tidigare berättat har vi nu, efter flera års fundering och beslutsångest, satt igång att renovera kapellet. Tack vare hjälp av några riktiga experter, har nu trapphuset och delar av kyrkodelens södersida fått ny syll. Ett avancerat arbete som bl a inneburit att de har varit tvungna att med domkraft lyfta vissa delar av kapellet för att få ut den dåliga syllen, och sätta dit ny syll i rätt dimension.
Klädseln har de också börjat att ta bort, för att ersätta den med ny, en liggande Bergslagspanel, som är enkelfasad och som var vanlig förr i dessa områden. Under november ska arbetet vara klart, och det känns fantastiskt bra att detta nu är igång. Vi ser verkligen fram emot att det färdiga resultatet, även om det efter snickarnas skickliga arbete, återstår en hel del jobb som vi själva ska göra, främst måleriarbete.
Katten lekte Mission Impossible
Beträffande kapellet så måste jag berätta en otrolig händelse som ägde rum för ca 20 år sedan. Våra föräldrar Rut och Sven var uppe på gården, det var under sommarperioden. De höll på att arbeta med just med kapellet, och även denna gång var de målning som gällde. Eftersom det var sommar hade de plockat bort några innanfönster på andra våningen av lägenheten, som hör till kapellet. I det inre rummet, på soffan låg deras katt och sov, samtidigt som pappa stod utanför och rödmålade.
Pappa var väl tvungen att gå in i lägenheten och kolla upp något, men när han gick uppför trappan ser han att en främmande katt hade smugit sig uppför trappan, kanske kände han lukten av våra föräldrars katt och var lite nyfiken. När den främmande katten upptäcker att det plötsligt kommer någon uppför trappan, bakom sig, får katten panik och med full fart springer rakt in genom lägenheten och får förmodligen för sig att fönstret är öppet. Han tar sats och flyger rakt upp mot fönstret, och igenom den så att glaset yr, och föräldrarnas katt får också panik men flyr åt andra hållet, dvs den rätta vägen ner för trappan.
Helt förstummad står han där i trapphuset på andra våningen och ser att fönstret är helt pajat, och av katten ser han ingenting. Han skyndar sig fram för att se om katten finns kvar på backen, men nej, den var som bortblåst. De såg inget mer av den katten, varken under den sommaren eller senare. Vi får hoppas att han överlevde fallet och dog en naturlig död.
Här följer nu några bilder både dels röjningsarbetet med kapellhagen, dels renoveringen av själva kapellet.
Ha det bra alla och Gud välsigne er!
/ Sven-Ove
Så här såg det ut innan vi började helgens röjningsbeting.
Och så här såg det ut efter...
... och så här...
Ola är på väg upp för backen, samtidigt som det börjar att skymma.
Här ligger virke framför kapellet, som ska bli den nya fasaden.
En av grabbarna som jobbar med kapellet - Erik Lagerman.
Här har vi Erik & Mackan!!! Erik och hans pappa Mats Lagerman.
Mats är välkänd i mellansverige när det gäller renovering av gamla hus,
har jobbat åt länsantikvariet i ca 20 års tid, och dessutom bedrivit utbildning i ämnet.
Syllen på trapphuset är bytt, liksom bjälklaget. Längst ner i bild ligger syllen till kapllet,
med en härlig doft av tjära. Grabbar - ni gör ett mycket bra jobb!
Så har jag haft möjlighet att hämta mer inspiration till min blogg, har nyligen kommit hem efter några dagar i Bergslagen. Här får ni en liten uppdatering om vad som hänt, samt en fantastisk historia om en katten som trodde han kunde försvinna i tomma intet.
Kapellhagen - en bortglömd oas
En helg med kroppsarbete på gården i Bergslagen ger verkligen perspektiv på tillvaron. Under flera hundra år har folket i dessa byggder jobbat i sitt anletes svett med det som naturen kunde ge dem.
De högg ved till sina bostäder för att få varmt i huset, det som vi för det mesta tar för givet, det sågade sitt eget timmer och sina bräder för att kunna bygga sitt hus, sin ladugård eller uthus, bröt upp stubbar för att få tillgång till åkrar så att de kunde så sitt utsäde till havre, vete, lin eller vad de nu än odlade.
Kilometerlånga stengärdesgårdar lades upp så att de kunde får sina åkrar och samtidigt hålla djuren ifrån sin odlingsmark.
Känns därför extra skönt att få möjlighet att återskapa en vacker slåtteräng och beteshage som vi valt att kalla KAPELLHAGEN. Denna hage har funnits i flera hundra år och använts både för bete och till foder för djuren. Under många år har den brutalt återgått till naturens egna skötsel. Granar hade växt upp i stort antal och växte sig mycket höga, och skapat en mörk ridå mot övriga granngårdar i byn.
Under några år har vi successivt tagit ner träd och buskar och nu börjar denna äng och hage att återfå sitt ursprungliga utseende, även om det kommer att kräva mycket arbete även under 2012 för att bli helt klar.
Ängen ligger i en vacker södersluttning, som i väster gränsar till en underbar liten bäck och i öster till en vacker stengärdesgård. Hagen flyter sedan sakta ut i en åker, som avgränsas med häststängsel.
Vårt gamla kapell
Närmast vägen, där hagen börjar ligger vårt gamla kapell - fd Betania. Som jag tidigare berättat har vi nu, efter flera års fundering och beslutsångest, satt igång att renovera kapellet. Tack vare hjälp av några riktiga experter, har nu trapphuset och delar av kyrkodelens södersida fått ny syll. Ett avancerat arbete som bl a inneburit att de har varit tvungna att med domkraft lyfta vissa delar av kapellet för att få ut den dåliga syllen, och sätta dit ny syll i rätt dimension.
Klädseln har de också börjat att ta bort, för att ersätta den med ny, en liggande Bergslagspanel, som är enkelfasad och som var vanlig förr i dessa områden. Under november ska arbetet vara klart, och det känns fantastiskt bra att detta nu är igång. Vi ser verkligen fram emot att det färdiga resultatet, även om det efter snickarnas skickliga arbete, återstår en hel del jobb som vi själva ska göra, främst måleriarbete.
Katten lekte Mission Impossible
Beträffande kapellet så måste jag berätta en otrolig händelse som ägde rum för ca 20 år sedan. Våra föräldrar Rut och Sven var uppe på gården, det var under sommarperioden. De höll på att arbeta med just med kapellet, och även denna gång var de målning som gällde. Eftersom det var sommar hade de plockat bort några innanfönster på andra våningen av lägenheten, som hör till kapellet. I det inre rummet, på soffan låg deras katt och sov, samtidigt som pappa stod utanför och rödmålade.
Pappa var väl tvungen att gå in i lägenheten och kolla upp något, men när han gick uppför trappan ser han att en främmande katt hade smugit sig uppför trappan, kanske kände han lukten av våra föräldrars katt och var lite nyfiken. När den främmande katten upptäcker att det plötsligt kommer någon uppför trappan, bakom sig, får katten panik och med full fart springer rakt in genom lägenheten och får förmodligen för sig att fönstret är öppet. Han tar sats och flyger rakt upp mot fönstret, och igenom den så att glaset yr, och föräldrarnas katt får också panik men flyr åt andra hållet, dvs den rätta vägen ner för trappan.
Helt förstummad står han där i trapphuset på andra våningen och ser att fönstret är helt pajat, och av katten ser han ingenting. Han skyndar sig fram för att se om katten finns kvar på backen, men nej, den var som bortblåst. De såg inget mer av den katten, varken under den sommaren eller senare. Vi får hoppas att han överlevde fallet och dog en naturlig död.
Här följer nu några bilder både dels röjningsarbetet med kapellhagen, dels renoveringen av själva kapellet.
Ha det bra alla och Gud välsigne er!
/ Sven-Ove
Så här såg det ut innan vi började helgens röjningsbeting.
Och så här såg det ut efter...
... och så här...
Ola är på väg upp för backen, samtidigt som det börjar att skymma.
Här ligger virke framför kapellet, som ska bli den nya fasaden.
En av grabbarna som jobbar med kapellet - Erik Lagerman.
Här har vi Erik & Mackan!!! Erik och hans pappa Mats Lagerman.
Mats är välkänd i mellansverige när det gäller renovering av gamla hus,
har jobbat åt länsantikvariet i ca 20 års tid, och dessutom bedrivit utbildning i ämnet.
Syllen på trapphuset är bytt, liksom bjälklaget. Längst ner i bild ligger syllen till kapllet,
med en härlig doft av tjära. Grabbar - ni gör ett mycket bra jobb!
På den gamla goda tiden!
Ofta hör man orden "det var bättre förr", och så får man en liten drömmande blick och man ser så där lite fundersam ut.
Visst var det en hel del som var bättre förr: Traktorerna både såg bättre ut och lät härligare än dagens moderna muskelberg; naturen sköttes på ett helt annat sätt där ängar, åkrar och hagar präglade landskapet; man jäktade inte lika mycket utan det fick helt enkelt ta sin tid; och man umgicks mer i alla åldrar.
Det var inte så ofta som vår pappa talade om hur de hade i sin uppväxt, men när han gjorde det så förstod man att familjen och släkten var betydelsefull, liksom kyrkan. Varje söndag gick man till kyrkan, eller rättare sagt kapellet, som vid denna tid endast hade ett par decenier på nacken, och där träffande man vänner och bekanta som ibland kom flera mil ifrån. I en kartong på vinden har vi funnit ett stort antal gamla kort och brev som skickats till vår farmor och hennes systrar under deras levnadstid, och som sedan samlats i denna kartong. Där finner vi flera brev där brevskrivaren berättar med inlevelser hur de såg fram emot att gå till söndagens möte, och flera av dem hade 10-15 kilometer lång väg att vandra. Det är skillnad mot dagens möten och träffar, där vi tar bilen om det är mer än 1 km.
Men landskapet såg också annorlunda ut, det var betydligt mer öppet, gårdar och torp låg lite varstans och djur betade kring gårdarna och höll landskapet öppet och frodigt. Det är ju också så som vi i vårt land under många hundra år har bott. Jag tror de flesta håller med om att det är få saker som är så typiskt svenskt som en sommaräng eller hage där kor går och betar.
Dagens ängs- och haglandskap är rester från ett äldre odlingslandskap, och om ängar brukar man säga att de är åkerns moder. Det är nästan lite poetiskt när man uttrycker det så, å andra sidan tycker jag att just ängar och hagar är som poesi i bondelandskapet. Det är det vackra och sköna i det brukade landskapet, och när man får beträda en vacker slåtteräng en försommardag önskar man att tiden stod stilla.
I en välskött hage kan man finna mellan 20-30 olika växtarter per kvadratmeter och att få uppleva dessa vackra naturtyper är i dag mycket sällsynt. Idag består endast ca 8% av landets yta av åker, betes- och ängsmarker, vilket motsvarar ca 3 milj hektar. Av dessa är det endast ca 7000 ha som är ängar, att jämföras med drygt 1 miljoner ha ängar vid slutet på 1800-talet. Tack och lov finns det en ökad förståelse bland oss svenskar att bevara dessa ängar, och där gör Naturskyddsföreningen en fantastiskt jobb.
Det är med förkärlek till dessa naturtyper som jag tog kontakt med länsstyrelsen i Örebro för ett, som jag hoppades, samarbete i syfte att restaurera en gammal slåtteräng och beteshage som vi har på vår gamla släktgård. Länsstyrelsen gjorde ett fältbesök och uppskattade vår idé att vi nu under dryga tre år jobbat en hel del med att restaurera denna ca 1,5 ha stora äng/hage. Vi är givetvis mycket tacksamma till länsstyrelsen för deras support och vi kan nu se efter dessa dryga tre år att vårt arbete börjar ge avkastning, i form av öppnare landskap och större flora. Förhoppningsvis ska detta med tiden också leda till att vi kan får en rika flora med stor artrikedom, som i sin tur gynnar en rik insektsfauna.
Fram till idag har vi lyckats röja fram en stort antal olika trädslag som inslag av vårtbjörk, glasbjörk, gråal, asp, rönn, fågelbär, vildapel, sälg, lönn, vresved, tall, hassel och till med några mindre bokträd.
För er som har vägarna förbi så kan ni stanna till vid det gamla kapellet och gå upp på kullen intill, där kan ni sedan skåda ut över denna slåtteräng och hage, och då helst under den blommande sommarperioden.
Guds skapelse är fantastisk!
Ps. Nedan följer några bilder på denna äng.
Hösthälsningar!
/ Sven-Ove
Först fick vi ta ner ett stort antal tallar som hade växt upp och skymde utsikten.
Det var en tidig vårdag och solen sken varmt. Även flera granar och andra träd
som stod tätt har vi stegvis tagit ner.
Efter några år har hagen så sakteliga börjat återfå sin ursprungliga utseende.
Här växte det tidigar ett stort område med aspar i ett par meters höjd,
och det måste vi hålla efter några år för att det inte ska växa upp igen.
Detta var en del av årets beting, och träden har precis börjat spricka ut.
Här såg man inte alls den fina åkern i bakgrunden, gråal och asp dominerade.
Och ett flertal tallar och björkar var vi också tvungna att ta ner.
Men resultatet blir bättre och bättre. Tidig vår domineras backen av vitsippor,
därefter liljekonvalj och blommorna avlöser varandra.
Älgjakt i vargaland!
Hej vänner!
För alla som är uppväxta på landet, eller har lite bonnablod i sig, så känner man till att andra måndagen i oktober är en helig dag för jägarna - då börja älgjakten, åtminstone för södra och mellersta delen av Sverige.
Så har det varit också för mig sedan drygt 20 år tillbaka. Att få förbereda sig inför älgjakten är också en del av själva jakten. Skjuta in bössan, skytteträna och inte minst att smyga runt i marken månaderna innan för att inventera djurlivet är viktiga ingredienser. Nu är vår gamla gård inte så stor, men den verkar uppskattas av älgarna, som har flera liggplatser de gärna återkommer till. Svårigheten är bara att kunna se dem, det är trånga pass, tät skog, samtidigt som marken på flera ställen är ganska smal och därmed är det lätt att man stöter bort älg till annan mark.
Ett problem som blivit mycket påtagligt under 2000-talet är den goda tillgången på varg. Inom en radie på några få mil så finns sex vargrevir varav fyra av dessa är familjegrupper. Jag gillar vargar, tycker att det skulle vara fantastiskt att få se dem "live", men när man vet hur viktig älgföda är för vargens överlevnad så innebär denna ganska täta anhopning av vargar också en stark påverkan på älgtillgången.
Förhoppningarna inför årets älgjakt, var som vanligt stora, men realistiskt så var chanserna små att vi skulle kunna fälla en älg i år. Faktum är att under det senaste deceniet har vi inte lyckats fälla en enda älg på våra marker, vilket säger en del om tillgången. Men visst, det är betydlgit svårare att nu också få se dem pga trånga pass och det är också en del av sanningen.
Förutsättningarna var trots allt hyffsat goda. Det hade regnat rejält på kvällen innan och under natten, det var mycket blött ute, vilket dämpar ljudet, och det var både disigt och molnigt. Det skulle med andra ord fungera bra att kunna smyga ut tyst till passet, och det var dessutom het vindstilla. Redan innan vi gick ut så fick vi se en ko med kalv, tyvärr så var det också allt vi fick se. Det är som om de vet att hålla sig under dessa dagar.
Men även om jag inte fick besök av några älgar under dessa tre jaktdagar, så är skogen ändå full av möten med andra djur och inte minst fåglar. Dagligen besöktes jag av några av mina favoritfåglar - Kungsfågeln. En underbar liten (Sveriges minsta) fågel, beigebrun med en gul fläck på hjässan med inslag av lite rött som ger i från sig mycket ljusa läten, under tiden som de kryssar fram mellan tallar och granar. De kommer alltid i små flockar om 8-15 st och låtar så glatt, som om de var glada att vi åter kunde träffas. Dessa fåglar, som endast väger 9-12 gram, skapar en härlig inramning till mina jaktdagar.
Dessutom fick jag träffa talgoxar, blåmesar, talltita, korpar, spillkråkor, större hackspettar och en ny bekantskap - snösparv. En vacker fågel som med sin till stora delar vita dräkt, tydligt skilde sig från mängden, men som också syntes väl mot bakgrunden när den kom inom reltivt nära håll.
Vid flera tillfällen hade jag också besök av ekorrar som tydligt visade sitt ogillande att jag inkräktade på deras område. Ett tydligt tjattrade som givetvis också avslöjade att det var något som störde dem.
Om måndagen var molnig med flera plussgrader, så var tisdag och onsdag dagar som var riktigt kalla på morgonen, med ordentlig markfrost, men som sedan övergick till underbara soldagar. Det är en härlig känsla att få sitta i skogen och se solen sakta höja sig över trädtopparna, och till slutnår solstrålarna fram till där man sitter. Omgående känner man att strålarna värmer upp den då, ganska utkylda kroppen. Att sedan sakta skruva av locket på sin termos och hälla upp varmt kaffe är för mig livskvalitet.
Så även om älgjakten inte gick så som vi önskat det, så var dessa dagar innehållsrika i alla fall, och det var även dagar av rekreation och vila.
Här följer några bilder jag tog vid årets älgjakt.
Lev väl!
/ Sven-Ove
En fin hackspett (modell större) satt och trummade på elstolpen utanför huset
Första jaktdagen bjöd på "rätt" väder, dvs disigt med tunga moln.
Andra jaktdagen däremot flödade av sol, men med rejält kall morgon
allt medan aspdungen brann av vackra färger.
En avslappnad herr Gunnarsson som befinner sig på ett av våra pass. Avkoppling i kubik.
För alla som är uppväxta på landet, eller har lite bonnablod i sig, så känner man till att andra måndagen i oktober är en helig dag för jägarna - då börja älgjakten, åtminstone för södra och mellersta delen av Sverige.
Så har det varit också för mig sedan drygt 20 år tillbaka. Att få förbereda sig inför älgjakten är också en del av själva jakten. Skjuta in bössan, skytteträna och inte minst att smyga runt i marken månaderna innan för att inventera djurlivet är viktiga ingredienser. Nu är vår gamla gård inte så stor, men den verkar uppskattas av älgarna, som har flera liggplatser de gärna återkommer till. Svårigheten är bara att kunna se dem, det är trånga pass, tät skog, samtidigt som marken på flera ställen är ganska smal och därmed är det lätt att man stöter bort älg till annan mark.
Ett problem som blivit mycket påtagligt under 2000-talet är den goda tillgången på varg. Inom en radie på några få mil så finns sex vargrevir varav fyra av dessa är familjegrupper. Jag gillar vargar, tycker att det skulle vara fantastiskt att få se dem "live", men när man vet hur viktig älgföda är för vargens överlevnad så innebär denna ganska täta anhopning av vargar också en stark påverkan på älgtillgången.
Förhoppningarna inför årets älgjakt, var som vanligt stora, men realistiskt så var chanserna små att vi skulle kunna fälla en älg i år. Faktum är att under det senaste deceniet har vi inte lyckats fälla en enda älg på våra marker, vilket säger en del om tillgången. Men visst, det är betydlgit svårare att nu också få se dem pga trånga pass och det är också en del av sanningen.
Förutsättningarna var trots allt hyffsat goda. Det hade regnat rejält på kvällen innan och under natten, det var mycket blött ute, vilket dämpar ljudet, och det var både disigt och molnigt. Det skulle med andra ord fungera bra att kunna smyga ut tyst till passet, och det var dessutom het vindstilla. Redan innan vi gick ut så fick vi se en ko med kalv, tyvärr så var det också allt vi fick se. Det är som om de vet att hålla sig under dessa dagar.
Men även om jag inte fick besök av några älgar under dessa tre jaktdagar, så är skogen ändå full av möten med andra djur och inte minst fåglar. Dagligen besöktes jag av några av mina favoritfåglar - Kungsfågeln. En underbar liten (Sveriges minsta) fågel, beigebrun med en gul fläck på hjässan med inslag av lite rött som ger i från sig mycket ljusa läten, under tiden som de kryssar fram mellan tallar och granar. De kommer alltid i små flockar om 8-15 st och låtar så glatt, som om de var glada att vi åter kunde träffas. Dessa fåglar, som endast väger 9-12 gram, skapar en härlig inramning till mina jaktdagar.
Dessutom fick jag träffa talgoxar, blåmesar, talltita, korpar, spillkråkor, större hackspettar och en ny bekantskap - snösparv. En vacker fågel som med sin till stora delar vita dräkt, tydligt skilde sig från mängden, men som också syntes väl mot bakgrunden när den kom inom reltivt nära håll.
Vid flera tillfällen hade jag också besök av ekorrar som tydligt visade sitt ogillande att jag inkräktade på deras område. Ett tydligt tjattrade som givetvis också avslöjade att det var något som störde dem.
Om måndagen var molnig med flera plussgrader, så var tisdag och onsdag dagar som var riktigt kalla på morgonen, med ordentlig markfrost, men som sedan övergick till underbara soldagar. Det är en härlig känsla att få sitta i skogen och se solen sakta höja sig över trädtopparna, och till slutnår solstrålarna fram till där man sitter. Omgående känner man att strålarna värmer upp den då, ganska utkylda kroppen. Att sedan sakta skruva av locket på sin termos och hälla upp varmt kaffe är för mig livskvalitet.
Så även om älgjakten inte gick så som vi önskat det, så var dessa dagar innehållsrika i alla fall, och det var även dagar av rekreation och vila.
Här följer några bilder jag tog vid årets älgjakt.
Lev väl!
/ Sven-Ove
En fin hackspett (modell större) satt och trummade på elstolpen utanför huset
Första jaktdagen bjöd på "rätt" väder, dvs disigt med tunga moln.
Andra jaktdagen däremot flödade av sol, men med rejält kall morgon
allt medan aspdungen brann av vackra färger.
En avslappnad herr Gunnarsson som befinner sig på ett av våra pass. Avkoppling i kubik.
Ett torp nu även välkänt i kvällspressen!
Plötsligt så är vår stuga, vår gamla gård välkänd i kvällspressen.
När vi under onsdagkvällen satt och läste aftonbladets nätupplaga, fick vi plötsligt stora ögon.
Under rubriken "Så mycket får du betala i fastighetsskatt", fanns även en bild på ett gammalt rött trähus, och det var något bekant med huset. Mycket riktigt, aftonbladet hade lagt ut en bild på just vårt hus - Berggrenstorp - som illustrativ bild i samband med artikeln om fastighetsskatt. Lite konstigt dock att man var tvungen att bli sk "plus"-medlem för att kunna läsa hela artikeln.
Men trots allt, där var huset, synligt för vem som helst och varför inte. Den ligger vackert mitt inne i de stora skogarna i bergslagen, med en härlig utsikt och charmen är påtaglig. Vi kan förstå varför någon förbipasserande fotograf har funnit detta hus tilltalande att de ville föreviga det med en bild. Vi säger tack o bock!
Ni finner artikeln på följande länk.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13731994.ab?teaser=true
Kapellet - Ett projekt värt en egen blogg!
Vad vore livet utan projekt?
Jo, jag vet, jag är i mångt och mycket en projekt människa. Och som sådan har jag dragit igång ännu ett projekt i Bäckegruvan. Vi har nu påbörjat renoveringen av vårt gamla kapell.
Kapellet i Bäckegruvan har tillhört Ramsbergs Baptistförsamling, som senare gick upp i Lindesbergs Baptistkyrka. Kapllet byggdes redan 1914 och församlingens ordförande och starke man var vid den tidpunkten min pappas morfar Gustav Berggren. Ramsbergs Baptistförsmling startades redan på 1880-talet och med tiden kom kapellet att bli en viktig knutpunkt för folket i dessa byggder. Men efter att församlingens sista möte hölls i slutet av 70-talet, har kappelet fört en tynande tillvarao. Visst har den under några år fungerat som sommarstuga åt en familj, men inte mycket mer. Sedan vår familj fick möjlighet att ta den i sin omvårdnad, har vi själva använt lägenheten som extrastuga när vi har varit samlade flera familjer. Med tre bröder Gunnarsson och 11 barnbarn blev dessa extra utrymmen en bra lösning för att alla skulle få rum. Eller som vid pappas 70-års firande, då vi hade möjlighet att ha kapellet som till vårt förfogande då släkt och vänner var med. Men som flera av er säkert har läst i min blogg, har vi de senaste tre åren haft friluftsgudstjänst utanför kapellet, och avslutad mötet med bl a kaffe och bildvisning i kapellet. Så visst används kapellet även nu förtiden. Och det vill vi fortsätta med.
Men som ni alla vet så behöver man ständigt underhålla hus, även om det enbart är som sommarstuga. Med jämna mellanrum målade vi om kapellet och fixade taket med mera, men det var inte tillräckligt. Det är nödvändigt att man ständigt underhåller, och framför allt att man ofta använder det.
Dessvärre har södersidan genom åren blivit hårt ansatt av både regn, vind och sol. Det har inneburit att delar av syllen blirivt förstörd, samtidigt som den liggande bergslagspanelen torkat ut och väggen har därför blivit mycket dåligt. Vi tog därför beslutet att påbörja renoveringen av vårt "kära gamla kapell". I samarbete med länsstyrelsen i Örebro, genomför vi nu under hösten byte av syll och panel, och till vår hjälp kommer vi också använda en lokal snickare som med stor yrkesskicklighet och kunskap vet hur man renoverar gamla hus, vilket betyder mycket för detta projekt.
Projektet kommer att genomföras i tre steg:
1. Byte av syll på söderväggen. Det innebär att vi byter stora delar av syllen som är på kapell lokalens södra vägg.
2. Byte av syll på lägenheten. Även denna del måste bytas, och faktum är att den genom åren har blivit så dålig att trapphuset till lägenheten till och med har sjunkt flera centimeter. Innan vi därför kan lägga dit ny syll, måste vi höja trapphuset med hjälp av domkraft för att få det i rätt läge (eller så nära som möjligt).
3. Byte av panel. Denna del är omfattande och innebär att den gamla bergslagspanelen på södersidan av kapelldelen samt lägenheten (trapphuset) ska bytas mot ny, dessutom byter vi panelen på större delen av de väggar som vätter mot öster. Innan vi kan sätta dit ny panel måste vi ta bort den gamla, och förhoppningsvis kan vi behålla mycket av den gamla isoleringen, vilket förutsätter att tjärpappen inte blir skadad när vi tar bortpanelen.
Innan vi kan gå igång var det viktigt att veta hur det såg ut. Vi tog därför bort nedersta två till tre plankerna och undersökte syllen samt hur väggen bakom panelen såg ut. Dessutom insåg vi att den gjutna trappan till trapphuset (lägenheten) var en av orsakerna till att syllen på trapphuset i stort sett helt var borta. Därför tog vi beslutet att helt knacka bort trappan, för att senare ersätta den med en trappa helt i trä, som det från början var.
Vidare behövde vi sätta upp två olika byggställningar, och även skydda den ena med presenning, så att både arbetare och vägg är skyddad från regn.
Här följer nu ett antal bilder som tydligt visar vad vi har gjort. Ni kommer att få följa detta projekt med ny information och nya bilder efter varje gång som vi varit uppe.
Ha det bra alla!
/ Sven-Ove
Allt är nu klart för att börja byta syll och panel. Känns otroligt bra.
En tung, gjuten trappa som vi fick bort tack vare den välsignade traktorn - BM Volvo 350.
Ola tittar in i källaren som ligger under trapphuset
Jo, jag vet, jag är i mångt och mycket en projekt människa. Och som sådan har jag dragit igång ännu ett projekt i Bäckegruvan. Vi har nu påbörjat renoveringen av vårt gamla kapell.
Kapellet i Bäckegruvan har tillhört Ramsbergs Baptistförsamling, som senare gick upp i Lindesbergs Baptistkyrka. Kapllet byggdes redan 1914 och församlingens ordförande och starke man var vid den tidpunkten min pappas morfar Gustav Berggren. Ramsbergs Baptistförsmling startades redan på 1880-talet och med tiden kom kapellet att bli en viktig knutpunkt för folket i dessa byggder. Men efter att församlingens sista möte hölls i slutet av 70-talet, har kappelet fört en tynande tillvarao. Visst har den under några år fungerat som sommarstuga åt en familj, men inte mycket mer. Sedan vår familj fick möjlighet att ta den i sin omvårdnad, har vi själva använt lägenheten som extrastuga när vi har varit samlade flera familjer. Med tre bröder Gunnarsson och 11 barnbarn blev dessa extra utrymmen en bra lösning för att alla skulle få rum. Eller som vid pappas 70-års firande, då vi hade möjlighet att ha kapellet som till vårt förfogande då släkt och vänner var med. Men som flera av er säkert har läst i min blogg, har vi de senaste tre åren haft friluftsgudstjänst utanför kapellet, och avslutad mötet med bl a kaffe och bildvisning i kapellet. Så visst används kapellet även nu förtiden. Och det vill vi fortsätta med.
Men som ni alla vet så behöver man ständigt underhålla hus, även om det enbart är som sommarstuga. Med jämna mellanrum målade vi om kapellet och fixade taket med mera, men det var inte tillräckligt. Det är nödvändigt att man ständigt underhåller, och framför allt att man ofta använder det.
Dessvärre har södersidan genom åren blivit hårt ansatt av både regn, vind och sol. Det har inneburit att delar av syllen blirivt förstörd, samtidigt som den liggande bergslagspanelen torkat ut och väggen har därför blivit mycket dåligt. Vi tog därför beslutet att påbörja renoveringen av vårt "kära gamla kapell". I samarbete med länsstyrelsen i Örebro, genomför vi nu under hösten byte av syll och panel, och till vår hjälp kommer vi också använda en lokal snickare som med stor yrkesskicklighet och kunskap vet hur man renoverar gamla hus, vilket betyder mycket för detta projekt.
Projektet kommer att genomföras i tre steg:
1. Byte av syll på söderväggen. Det innebär att vi byter stora delar av syllen som är på kapell lokalens södra vägg.
2. Byte av syll på lägenheten. Även denna del måste bytas, och faktum är att den genom åren har blivit så dålig att trapphuset till lägenheten till och med har sjunkt flera centimeter. Innan vi därför kan lägga dit ny syll, måste vi höja trapphuset med hjälp av domkraft för att få det i rätt läge (eller så nära som möjligt).
3. Byte av panel. Denna del är omfattande och innebär att den gamla bergslagspanelen på södersidan av kapelldelen samt lägenheten (trapphuset) ska bytas mot ny, dessutom byter vi panelen på större delen av de väggar som vätter mot öster. Innan vi kan sätta dit ny panel måste vi ta bort den gamla, och förhoppningsvis kan vi behålla mycket av den gamla isoleringen, vilket förutsätter att tjärpappen inte blir skadad när vi tar bortpanelen.
Innan vi kan gå igång var det viktigt att veta hur det såg ut. Vi tog därför bort nedersta två till tre plankerna och undersökte syllen samt hur väggen bakom panelen såg ut. Dessutom insåg vi att den gjutna trappan till trapphuset (lägenheten) var en av orsakerna till att syllen på trapphuset i stort sett helt var borta. Därför tog vi beslutet att helt knacka bort trappan, för att senare ersätta den med en trappa helt i trä, som det från början var.
Vidare behövde vi sätta upp två olika byggställningar, och även skydda den ena med presenning, så att både arbetare och vägg är skyddad från regn.
Här följer nu ett antal bilder som tydligt visar vad vi har gjort. Ni kommer att få följa detta projekt med ny information och nya bilder efter varje gång som vi varit uppe.
Ha det bra alla!
/ Sven-Ove
Allt är nu klart för att börja byta syll och panel. Känns otroligt bra.
En tung, gjuten trappa som vi fick bort tack vare den välsignade traktorn - BM Volvo 350.
Ola tittar in i källaren som ligger under trapphuset
Dödsångest i bergslagens djupa skogar
Hej vänner!
Först vill jag be om ursäkt att jag varit borta ett par veckor sedan förra inlägget. Ibland hinner man helt enkelt inte med allt man önskar. Jag måste trots allt säga, att detta med blogg har hittills varit en härlig upplevelse. Det är både roligare och engagerande att skriva dessa inlägg, minnen kommer fram som man inte trodde fanns.
Detta kommer jag fortsätta med, utan tvekan.
Jag vill ge er en kort berättelse om en jobbig upplevelse jag hade på gården när jag var i 18 års åldern, vilket jag också nämnde tidigare i ett av mina inlägg som heter "öronbedövande tystnad".
Som ni säkert har förstått, så har vi under vår uppväxt varit vana vid att åka till gården flera gånger om året.
Många gånger var det med stor längtan, men vid andra tillfällen så kändes det bara som ett straff, i synnerhet som det kolliderade med någon idrottsaktivitet. Men i sena tonårsåldern så upplevde jag att Berggrenstorp var en riktig oas, en plats att göra nytta men samtidigt känna sig riktigt avslappnad.
Efter att jag gått ut gymnasiet sommarjobbade jag under några veckor, för att därefter följa med föräldrarna upp till gården. Vi skulle vara där någon dryg vecka och jag visste att det handlade om ganska mycket jobb. Men det gjorde inget, just då hade jag inte något annat för mig, sommarjobbet var slut och jag hade inget bestämt för hösten.
En kväll när vi hade gått och lagt oss, kom det plötsligt över mig ett mycket kraftigt mörker, jag har varken tidigare eller därefter upplevt något liknande. Det var som om jag inte kunde andas, lungorna fick liksom inte kraft att hämta in ny luft. Under flera timmar låg jag helt förstenad, jag upplevde det som om jag brottades med själva döden. Ja, jag hade verkligen en dödsångest, jag kände det som om mitt liv var slut, jag hade inget att leva för. Efter att nyligen gått ut gymnasiet stod jag inför en höst då jag inte hade någon aning om vad jag skulle göra, det kändes verkligen som om det inte fanns något att leva för.
I samma rum låg både mor och far, och de sov i lugna ro, helt omedvetna om vad jag fick genomgå och uppleva. Efter många timmar i detta kompakta mörker somnade jag trots allt in, vaknade upp på morgonen med kvällens upplevelse så kraftigt i mitt sinne att jag hade nästan samma känsla trots att det var dag och alldeles ljust. Jag berättade min händelse för vår mamma när vi åt frukost, och klok som hon är sa hon till mig att sätta mig på en stol, därefter la både hon och pappa sina händer på mig och bad innerligt till Gud att leda mig till ett jobb, och hjälpa mig hitta "min framtid".
Vi pratade inte mer om detta, och några dagar senare när det var söndag så tyckte mina föräldrar att vi skulle åka till Lindesberg och vara med på Gudsstjänsten i Baptistkyrkan. Sagt och gjort, vi åkte dit och var med på mötet. För de som inte kände mig på den tiden, kan det vara intressant att veta att jag då hade axellångt hår och var väl medveten om vilka kläder som då var häftiga. Jag var med andra ord inte riktigt en person som såg ut som denna kyrka kanske var van vid att se.
När mötet var över och vi var på väg ut, stod pastorn vid ytterdörren och hälsade på mötesdeltagarna, och självklart hälsade han också på oss. När han tog min hand, klämde han åt ganska rejält, höll den kvar och tittade på mig innan han plötsligt sa, "vill du bli ungdomsledare här?". En fråga som lika gärna kunde ha varit, "vill du laga min bil?", alltså helt otänkbart. Pastorn som hette Lars-Göran insisterade dock på att vi skulle följa med dem hem, och eftersom han hade två "trevliga" döttrar så var det väl ok. Han berättade då att mitt under hans predikan så fick han se mig sitta långt ner i lokalen, och han fick en mycket stark ingivelse att "den killen ska bli ungdomsledare här i Baptistkyrkan", och därför kunde han vara frimodig och fråga.
Efter att vi hade talat mycket om detta hemma hos familjen Bergqivst och bett till Gud om hans ledning, så åkte vi tillbaka till stugan. Självklart diskuterade vi detta ganska mycket, och efter ett par veckors betänketid accepterade jag församlingens förfrågan. Detta år som ungdomsledare/evangelist i Lindesberg kan jag, utan att tveka, säga har varit en av mina bästa år i mitt liv, hittills. Jag berättar gärna mer om vad som änder under detta år, men för denna gång vill jag tacka för mig, och jag kan bara konstatera att Gud alltid varit vid min sida och det inkluderar också att han har hjälpt mig också när det gäler alla de jobb som jag haft.
Må gott alla!
/ Sven-Ove
Först vill jag be om ursäkt att jag varit borta ett par veckor sedan förra inlägget. Ibland hinner man helt enkelt inte med allt man önskar. Jag måste trots allt säga, att detta med blogg har hittills varit en härlig upplevelse. Det är både roligare och engagerande att skriva dessa inlägg, minnen kommer fram som man inte trodde fanns.
Detta kommer jag fortsätta med, utan tvekan.
Jag vill ge er en kort berättelse om en jobbig upplevelse jag hade på gården när jag var i 18 års åldern, vilket jag också nämnde tidigare i ett av mina inlägg som heter "öronbedövande tystnad".
Som ni säkert har förstått, så har vi under vår uppväxt varit vana vid att åka till gården flera gånger om året.
Många gånger var det med stor längtan, men vid andra tillfällen så kändes det bara som ett straff, i synnerhet som det kolliderade med någon idrottsaktivitet. Men i sena tonårsåldern så upplevde jag att Berggrenstorp var en riktig oas, en plats att göra nytta men samtidigt känna sig riktigt avslappnad.
Efter att jag gått ut gymnasiet sommarjobbade jag under några veckor, för att därefter följa med föräldrarna upp till gården. Vi skulle vara där någon dryg vecka och jag visste att det handlade om ganska mycket jobb. Men det gjorde inget, just då hade jag inte något annat för mig, sommarjobbet var slut och jag hade inget bestämt för hösten.
En kväll när vi hade gått och lagt oss, kom det plötsligt över mig ett mycket kraftigt mörker, jag har varken tidigare eller därefter upplevt något liknande. Det var som om jag inte kunde andas, lungorna fick liksom inte kraft att hämta in ny luft. Under flera timmar låg jag helt förstenad, jag upplevde det som om jag brottades med själva döden. Ja, jag hade verkligen en dödsångest, jag kände det som om mitt liv var slut, jag hade inget att leva för. Efter att nyligen gått ut gymnasiet stod jag inför en höst då jag inte hade någon aning om vad jag skulle göra, det kändes verkligen som om det inte fanns något att leva för.
I samma rum låg både mor och far, och de sov i lugna ro, helt omedvetna om vad jag fick genomgå och uppleva. Efter många timmar i detta kompakta mörker somnade jag trots allt in, vaknade upp på morgonen med kvällens upplevelse så kraftigt i mitt sinne att jag hade nästan samma känsla trots att det var dag och alldeles ljust. Jag berättade min händelse för vår mamma när vi åt frukost, och klok som hon är sa hon till mig att sätta mig på en stol, därefter la både hon och pappa sina händer på mig och bad innerligt till Gud att leda mig till ett jobb, och hjälpa mig hitta "min framtid".
Vi pratade inte mer om detta, och några dagar senare när det var söndag så tyckte mina föräldrar att vi skulle åka till Lindesberg och vara med på Gudsstjänsten i Baptistkyrkan. Sagt och gjort, vi åkte dit och var med på mötet. För de som inte kände mig på den tiden, kan det vara intressant att veta att jag då hade axellångt hår och var väl medveten om vilka kläder som då var häftiga. Jag var med andra ord inte riktigt en person som såg ut som denna kyrka kanske var van vid att se.
När mötet var över och vi var på väg ut, stod pastorn vid ytterdörren och hälsade på mötesdeltagarna, och självklart hälsade han också på oss. När han tog min hand, klämde han åt ganska rejält, höll den kvar och tittade på mig innan han plötsligt sa, "vill du bli ungdomsledare här?". En fråga som lika gärna kunde ha varit, "vill du laga min bil?", alltså helt otänkbart. Pastorn som hette Lars-Göran insisterade dock på att vi skulle följa med dem hem, och eftersom han hade två "trevliga" döttrar så var det väl ok. Han berättade då att mitt under hans predikan så fick han se mig sitta långt ner i lokalen, och han fick en mycket stark ingivelse att "den killen ska bli ungdomsledare här i Baptistkyrkan", och därför kunde han vara frimodig och fråga.
Efter att vi hade talat mycket om detta hemma hos familjen Bergqivst och bett till Gud om hans ledning, så åkte vi tillbaka till stugan. Självklart diskuterade vi detta ganska mycket, och efter ett par veckors betänketid accepterade jag församlingens förfrågan. Detta år som ungdomsledare/evangelist i Lindesberg kan jag, utan att tveka, säga har varit en av mina bästa år i mitt liv, hittills. Jag berättar gärna mer om vad som änder under detta år, men för denna gång vill jag tacka för mig, och jag kan bara konstatera att Gud alltid varit vid min sida och det inkluderar också att han har hjälpt mig också när det gäler alla de jobb som jag haft.
Må gott alla!
/ Sven-Ove
En by, ett kapell och en vägsamfällighet!
Trots ett avstånd på närmare 30 mil mellan Eksjö och Bäckegruvan, där Berggrenstorp ligger, så känns det helt naturligt att åka dit. Sällan har jag upplevt det jobbigt eller drygt när jag sitter i bilen för att ta mig upp genom Sveriges avlånga land.
Bäckegruvan känns som hemma, och trots att skolan sedan lång tid lagts ner, och många små torp och gårdar lagts för fäfot, så är byn ändå i högsta grad levande. Självklart tack vare de som valt att bosätta sig där, men också pga alla de som liksom jag uppskattar området, naturen och lugnet.
Här får både kropp och själ energi. Lugnet är framför allt för själen, medan kroppen får sitt lystmäte med allt som måste (bör) göras så att gårdar och torp fortsätter leva. Det snickars, målas och donas överallt. Hammarslagen ekar över skogen och blir till en skön symfoni tillsammans med ljudet av traktorer, hundskall och en och annan motorsåg. I synnerhet under den ljusa sommarperioden.
Detta blir tydligt under första helgen i augusti varje år. Då har vi den årligen återkommande årsmötet för vägsammfälligheten, som under de senaste åren har hållit till i ett partytällt, modell större hos Lasse och Charlotte i Skräddartorpet. Lasse är föreningens ordförande och tillsammans med styrelsen gör de ett fantastiskt jobb, och ser till att vägen från Gammelbo är i mycket gott skick.
Föreningens årsmöte, som genomförs första lördagen i augusti varje år, har de senaste åren haft en tradition att avslutas med en trevlig byfest. Det kommer folk från så gott som alla torp och gårdar som berörs av vägen. Stämningen är glad, lättsam och generös och jag är övertygad om att detta också bidrar till den goda känsla som man har för denna byggd.
Nytt för i år var också att föreningen startat BÄCKEGRUVANS DRAMATISKA INSTITUT. Vi fick njuta av teater som framfördes med bravur av två av föreningens medlemmar. Ett litet folklustspel från tidigt 1900-tal, med tidstypisk klädsel.
Helgens upplevelse var inte slut med denna fest. Som jag tidigare nämnt, har vi haft glädjen att sedan 2009 genomföra friluftsgudstjänst första söndagen i augusti. Det är Lindesberg-Ramsbergs pastorat tillsammans med Kristinakyrkan i Lindesberg som ansvarar för mötet, och liksom tidigare år leddes mötet av Ingemar Petterson, präst och Eric Söderlund f d pastor i Örebromissionen. Två riktiga personligheter som på ett härligt sätt har förmågan att få fram tydliga och raka budskap, som alla kan ta till sig.
Men i år fick vi dessvärre inte njuta av att sitta ute i den sköna naturen. Det fina vädret som dagarna innan förgyllt vår tillvaro bytte skepnad, och under hela söndagen var det tunga, mörka moln som släppte ner ett intensivt regn.
Därför fick vi vara inomhus, och för första gången sedan slutet av 70-talet genomfördes åter igen en gudstjänst i Betania-kapellet i Bäckegruvan. Fantastiskt kul och inspirerande.
Lokalen var fullsatt och åter igen sjöngs det psalmer, som ackompanjerades förtjänstfullt av Ulrika Bernövall på en gammal resväskeorgel. Måste upplevas. Så har ni vägarna förbi Bäckegruvan första söndagen i augusti nästa år, varmt välkomna.
Här följer lite bilder som visar både mötet från vägsamfälligheten och gudstjänsten dagen efter i kapellet.
Lev väl och Gud välsigne er alla!
/ Sven-Ove
Årsmötet är just avslutat och publiken tittar förtjust på teaterstycket som framfördes av Bäckegruvans dramatiska institut.
Folklustspelet framfördes förtjänstfullt av Charlotte och Karl-Erik.
Folk kom från när och fjärran till gudstjänsten och bilarna stod tätt parkerade.
Gudstjänsten leddes av, den numera, pensionerade prästen Ingemar Petterson, som dessutom är tremänning (syssling) med vår far.
Uppskattad predikan hölls av Eric Söderlund, fd pastor i Örebromissionen.
Som synes, var lokalen välbesökt, och uppskattningsvis var det mellan 50-60 personer som trängde ihop sig i det lilla kapellet.
Bäckegruvan känns som hemma, och trots att skolan sedan lång tid lagts ner, och många små torp och gårdar lagts för fäfot, så är byn ändå i högsta grad levande. Självklart tack vare de som valt att bosätta sig där, men också pga alla de som liksom jag uppskattar området, naturen och lugnet.
Här får både kropp och själ energi. Lugnet är framför allt för själen, medan kroppen får sitt lystmäte med allt som måste (bör) göras så att gårdar och torp fortsätter leva. Det snickars, målas och donas överallt. Hammarslagen ekar över skogen och blir till en skön symfoni tillsammans med ljudet av traktorer, hundskall och en och annan motorsåg. I synnerhet under den ljusa sommarperioden.
Detta blir tydligt under första helgen i augusti varje år. Då har vi den årligen återkommande årsmötet för vägsammfälligheten, som under de senaste åren har hållit till i ett partytällt, modell större hos Lasse och Charlotte i Skräddartorpet. Lasse är föreningens ordförande och tillsammans med styrelsen gör de ett fantastiskt jobb, och ser till att vägen från Gammelbo är i mycket gott skick.
Föreningens årsmöte, som genomförs första lördagen i augusti varje år, har de senaste åren haft en tradition att avslutas med en trevlig byfest. Det kommer folk från så gott som alla torp och gårdar som berörs av vägen. Stämningen är glad, lättsam och generös och jag är övertygad om att detta också bidrar till den goda känsla som man har för denna byggd.
Nytt för i år var också att föreningen startat BÄCKEGRUVANS DRAMATISKA INSTITUT. Vi fick njuta av teater som framfördes med bravur av två av föreningens medlemmar. Ett litet folklustspel från tidigt 1900-tal, med tidstypisk klädsel.
Helgens upplevelse var inte slut med denna fest. Som jag tidigare nämnt, har vi haft glädjen att sedan 2009 genomföra friluftsgudstjänst första söndagen i augusti. Det är Lindesberg-Ramsbergs pastorat tillsammans med Kristinakyrkan i Lindesberg som ansvarar för mötet, och liksom tidigare år leddes mötet av Ingemar Petterson, präst och Eric Söderlund f d pastor i Örebromissionen. Två riktiga personligheter som på ett härligt sätt har förmågan att få fram tydliga och raka budskap, som alla kan ta till sig.
Men i år fick vi dessvärre inte njuta av att sitta ute i den sköna naturen. Det fina vädret som dagarna innan förgyllt vår tillvaro bytte skepnad, och under hela söndagen var det tunga, mörka moln som släppte ner ett intensivt regn.
Därför fick vi vara inomhus, och för första gången sedan slutet av 70-talet genomfördes åter igen en gudstjänst i Betania-kapellet i Bäckegruvan. Fantastiskt kul och inspirerande.
Lokalen var fullsatt och åter igen sjöngs det psalmer, som ackompanjerades förtjänstfullt av Ulrika Bernövall på en gammal resväskeorgel. Måste upplevas. Så har ni vägarna förbi Bäckegruvan första söndagen i augusti nästa år, varmt välkomna.
Här följer lite bilder som visar både mötet från vägsamfälligheten och gudstjänsten dagen efter i kapellet.
Lev väl och Gud välsigne er alla!
/ Sven-Ove
Årsmötet är just avslutat och publiken tittar förtjust på teaterstycket som framfördes av Bäckegruvans dramatiska institut.
Folklustspelet framfördes förtjänstfullt av Charlotte och Karl-Erik.
Folk kom från när och fjärran till gudstjänsten och bilarna stod tätt parkerade.
Gudstjänsten leddes av, den numera, pensionerade prästen Ingemar Petterson, som dessutom är tremänning (syssling) med vår far.
Uppskattad predikan hölls av Eric Söderlund, fd pastor i Örebromissionen.
Som synes, var lokalen välbesökt, och uppskattningsvis var det mellan 50-60 personer som trängde ihop sig i det lilla kapellet.
Tystnaden kan vara öronbedövande
Eftersom vi har levt med Berggrenstorp ända sedan vi kunde gå, så har vi också lärt oss att uppskatta och älska detta ställe.
När man var mindre tyckte man ofta att det låg långt ut, långt borta från civilisationen. Och visst, ca en mil från affär, men dock inte mer än fem kilometer från närmaste by.
I en bok om Ramsbergs socken, står det att läsa att "Bäckegruvan ligger långt borta från annan byggd att varken sol eller måne når dit". Ett bra uttryck för att det låg avsides, och med tanke på att det förr var mycket dåliga vägar så var det ofta att gå genom skogen för att komma fram den kortaste vägen.
Men som jag skrev, fem kilomter är inte långt och idag känns dessa kilometer som om det vore granngårdar.
Oavsett hur man uppfattade avstånd och platser, så fanns det i dessa byggder många gårdar och torp, skogen som idag dominerar var inte alls lika påtaglit. Genom århundraden har dessa brukats och hållit stora arealer med åkrar och ängar. Dessutom höll djuren skogen öppen och ljus, eftersom dessa betade det som skogen kunde erbjuda.
Det som är tydligt och mycket påtagligt är lugnet och tystnaden som platsen har. Långt borta kan man höra någon skogsmaskin som arbetar sig fram i den täta skogen, högt uppe i skyn anar men flygplan som tar sig mot ny destination och ljudet som sakta söker sig ner mot marken. Dagtid så hör man förvisso en hel del från granngårdarna, men när mörkret sänker sig så avstannar alla aktiviteter och tysnaden blir påtaglig. En tystnad som jag i dag älskar och saknar varje dag jag inte är där, men som vid några tillfällen har varit både påträngande och öronbedövande. Jag tror ni förstår vad jag menar. Ibland blir tystnaden så påtaglig och tydlig att ens egna andning blir högljudd och varje litet knäpp låter som om ett träd har knäckts.
Det har jag upplevt vid ett par tillgällen när jag varit uppe på gården. Första gången hände det när jag en sommar, 17 år gammal och nyss slutat gymnasiet, la en vecka i Bäckegruvan tillsammans med våra föräldrar.
Den kvällen och natten fick jag för första, och enda, gången uppleva en dödskamp i min själ, trots att vi alla sov i samma rum. Mer om denna händels vill jag skriva om senare.
Det andra tillfället var 1991, då jag ensam åkte upp till Bäckegruvan för att för första gången själv jaga råbock.
Jag hade tagit jägarexamen ett par år tidigare, och jakten blev snabbt min passion. Nu var jag själv i Bäckegruvan och såg fram emot att smyga ut tidigt på morgongen den första jaktdagen, som för bockjakten alltid inträffar den 16 augusti.
Denna morgon blev inte som jag förställt mig. Kvällen före hade jag gjort i ordning kläder, geväret, lite fika och jag var laddad för äventyret. Då händer det som jag inte hade räknat med. När jag lagt mig blev allt helt svart och tystnaden som uppstod blev så påtaglig att jag nästan kunde känna den med mina händer.
Det har endast hänt en gång tidigare (som jag nämnde ovan), men denna gång var det tystnaden i sig som grep mig, inte oro, ängslan eller rädsla. Tystnaden som nu uppstod gjorde mig klarvaken. Hur jag än försökte fanns det inget som fick bort denna tystnad som blev öronbedövande. Tystnaden upptog allt som jag hörde, dvs det fanns inget ljud förutom min andning, tystnaden blev så tydlig att jag upplevde det som om jag även kunde höra mina ögon när de rörde sig . En både obehaglig och till viss mån skrämmande känsla.
Det fanns med andra ord inget annat att göra än att kliva upp ur sängen och gå ner till köket och intaga något och samtidigt läsa en bok eller tidning, för att få ögon och sinne att successivt tröttna. Till slut lyckades jag få några timmars sömn. Jag klev upp tidigt på morgon och smög sedan ut i skogen för att hitta en bra plats för pürschjakten. Men även när jag smög i skogen denna morgon blev tystnaden påtaglig. Detta har inte hänt senare, och jag tror faktiskt att jag kan ana hur personer som i vuxen ålder som blivit döva, känner det. En obehaglig men nyttig lärdom. Och nej, jakten blev inte särskilt lyckad.
Här följer dock några bilder från en lyckad älgjakt 1992.
Här är en nöjd Sven-Ove som fällt sin första älg. Till min hjälp är min gode vän Hasse P, som jagat på gården sedan 60-talet. En minnsevärd dag.
Ha det gott!
/Sven-Ove
Sova, sova, sova, säng - säng - säng
Hej!
Hade planerat att göra ett inlägg innan helgen, men det var ett intensivt program i helgen så tiden gick fortare än jag hade tänkt, därför dröjde det lite längre tid innan det kom ett nytt inlägg.
Alla normalbegåvade människor uppskattar nog en bra säng, och ett skönt och avkopplande sovrum.
Det har jag också alltid eftersträvat, men när det gäller vårt sovrum på gården Berggrenstorp, har vi fått hålla till i ett visserligen stort, men ganska slitet rum. Utsikten var det inget att klaga på, ett stort fönster som vätter mot söder och med usikt över åkrar och närmaste gårdar. Ofta kunde vi sent på kvällarna se både rådjur, älgar och rävar srtöva omkring på åkern.
Men skicket på rummet var av icke önskvärt nivå. Linoliummatta som var sprucken på flera platser, så att stolarna ideligen hakade fast i kanten och ofta var man själv nära att snubbla. Taket som var gråblått, linoljemålat pärlspont med brutet valv, och väggar som var både ojämna och spruckna pga att lerkliningen hade lossnat från timret.
När vi startade arbetet med att göra iordning toaletten, var vi tvungna att ta upp en dörr in till sovrummet, och det blev startskottet för att vi också skulle renovera sovrummet. Sagt och gjort. Jag inhandlade nödvändigt material för att få iordning detta rum, utan att varken förta eller förstöra dess själ.
Jag började med att rensa rent hela rummet från allt gammalt bråte som tyvärr samlats på hög, och nedan bild visar bra hur oroligt och mörkt rummet var när vi satte igång.
Taket hade haft ett spännpapp, som dessvärre gömde det vackra taket av pärlspont, och som dessutom hade tusentals hål efter små pappspik.
Visserligen var tapeten söt och charmig, men tillsammans med golvet blev det väldigt murrigt och mörkt.
Vi slet ut den gamla linolium mattan efter att vi haft en ordentlig omgång med bådet taket och väggarna.
Att göra iordning taket kändes som ett evighets arbete. Först spackla igen alla små hål, därefter slipning av dessa. Sedan skrapa hela taket eftersom det gamla taket hade krackelerat. Varje planka var tvungen att skrapas, och därefter följde ett mödosamt sliparbete både för hand och med hjälp av maskin. Till sist kunde jag börja måla taket, men självklart räckte det inte med en gång, inte heller två gånger utan tre gånger för att få ett bra resultat. När taket var klart, var även jag klar, dvs jag var fruktansvärt trött på att måla tak. Ni vet hur det är när man får stå och titta uppåt under lång tid, då blir man ruskigt trött i nacke och armar.
När detta mödosamma arbet var klart, var det bara att kasta sig över nästa tunga arbete, och det var att få iordning väggarna. Dessvärre såg vi ingan annan utväg än att gipsa väggarna. Men för att inte förstöra varken de vackra golv och taklisterna, eller vackert profilerade fönsfoder, beslöt vi att använda renoveringsgips, en 6 mm tjock gipsskiva som är armerad och därmed mycket tålig trots att den är ganska tunn.
Det innebar givetvis ett pilljobb för att få till alla skivor så att det snyggt gick emot både golv och taklist. Men vad mycket skruv jag fick använda. Mängder av skruvar gick in i skarv mellan två timmer stockar, vilket gjorde att de inte fastnade så väl. Arbetet var både tidsödande och slitsamt, men nu när allt är klart kan jag känna att det var värt allt och lite till.
Vi målade taket i en blank, vit färg, skurade och såpade det gamla trägolvet (som fanns under linolium mattan) och satte på en ljust beige tapet med vita slingrande växter, som man mest anar på tapet.
Inredde rummet med nya sängar och färglada kuddar, och allt eftersom vi har kommit dit har det kommit upp mer och mer på väggarna, så att rummet nu är både ombonad och avkopplande. Centralt i rummet står också en vacker vedspis som inte använts mycket genom åren. Dessvärre kan vi själva inte använda den ännu, inte förrän vi kopplat på en ny rökkanal, vilke vi planerar att göra inom den närmaste tiden.
Här följer nu ett antal bilder som visar rummet under arbetet och resultatet efter renoveringen.
Här är Gustav och Lovisa Berggren, dvs min farmors mamma och pappa, när Lovisa fyllde 80 år.
De sitter i sovrummet som är på andra våningen och man ser här både tapeten och golvet som vi var tvungna att ta bort. Däremot har vi inte tagit bort stolen, den finns där än idag och är i mycket bra skick.
Nu är arbetet i full gång. Gipsning har börjat komma upp på väggarna, taket är målat men fortfarande återstår en hel del.
Nu är det mesta av gipsningen klar, återstår en del slipning och framför allt tapetsering.
Här ser man också vedspisen, som central placerat ger värme åt hela rummet och även ut i hallen.
Nu är rummet klart, men fortfarande saknas det som gör rummet både ombonat och med hemkänsla. Här ser man också tydligt att det är en härlig utsikt från andra våningen.
Nu börjar det blir klart. Och vad ser man där om inte den gamla stolen som gammelfarmor satt på.
Så är det och så får det bli. Nu är det inte mer för denna gång - men var lugn, jag kommer tillbaka med mer berättelser och anekdoter.
/ Sven-Ove
Hade planerat att göra ett inlägg innan helgen, men det var ett intensivt program i helgen så tiden gick fortare än jag hade tänkt, därför dröjde det lite längre tid innan det kom ett nytt inlägg.
Alla normalbegåvade människor uppskattar nog en bra säng, och ett skönt och avkopplande sovrum.
Det har jag också alltid eftersträvat, men när det gäller vårt sovrum på gården Berggrenstorp, har vi fått hålla till i ett visserligen stort, men ganska slitet rum. Utsikten var det inget att klaga på, ett stort fönster som vätter mot söder och med usikt över åkrar och närmaste gårdar. Ofta kunde vi sent på kvällarna se både rådjur, älgar och rävar srtöva omkring på åkern.
Men skicket på rummet var av icke önskvärt nivå. Linoliummatta som var sprucken på flera platser, så att stolarna ideligen hakade fast i kanten och ofta var man själv nära att snubbla. Taket som var gråblått, linoljemålat pärlspont med brutet valv, och väggar som var både ojämna och spruckna pga att lerkliningen hade lossnat från timret.
När vi startade arbetet med att göra iordning toaletten, var vi tvungna att ta upp en dörr in till sovrummet, och det blev startskottet för att vi också skulle renovera sovrummet. Sagt och gjort. Jag inhandlade nödvändigt material för att få iordning detta rum, utan att varken förta eller förstöra dess själ.
Jag började med att rensa rent hela rummet från allt gammalt bråte som tyvärr samlats på hög, och nedan bild visar bra hur oroligt och mörkt rummet var när vi satte igång.
Taket hade haft ett spännpapp, som dessvärre gömde det vackra taket av pärlspont, och som dessutom hade tusentals hål efter små pappspik.
Visserligen var tapeten söt och charmig, men tillsammans med golvet blev det väldigt murrigt och mörkt.
Vi slet ut den gamla linolium mattan efter att vi haft en ordentlig omgång med bådet taket och väggarna.
Att göra iordning taket kändes som ett evighets arbete. Först spackla igen alla små hål, därefter slipning av dessa. Sedan skrapa hela taket eftersom det gamla taket hade krackelerat. Varje planka var tvungen att skrapas, och därefter följde ett mödosamt sliparbete både för hand och med hjälp av maskin. Till sist kunde jag börja måla taket, men självklart räckte det inte med en gång, inte heller två gånger utan tre gånger för att få ett bra resultat. När taket var klart, var även jag klar, dvs jag var fruktansvärt trött på att måla tak. Ni vet hur det är när man får stå och titta uppåt under lång tid, då blir man ruskigt trött i nacke och armar.
När detta mödosamma arbet var klart, var det bara att kasta sig över nästa tunga arbete, och det var att få iordning väggarna. Dessvärre såg vi ingan annan utväg än att gipsa väggarna. Men för att inte förstöra varken de vackra golv och taklisterna, eller vackert profilerade fönsfoder, beslöt vi att använda renoveringsgips, en 6 mm tjock gipsskiva som är armerad och därmed mycket tålig trots att den är ganska tunn.
Det innebar givetvis ett pilljobb för att få till alla skivor så att det snyggt gick emot både golv och taklist. Men vad mycket skruv jag fick använda. Mängder av skruvar gick in i skarv mellan två timmer stockar, vilket gjorde att de inte fastnade så väl. Arbetet var både tidsödande och slitsamt, men nu när allt är klart kan jag känna att det var värt allt och lite till.
Vi målade taket i en blank, vit färg, skurade och såpade det gamla trägolvet (som fanns under linolium mattan) och satte på en ljust beige tapet med vita slingrande växter, som man mest anar på tapet.
Inredde rummet med nya sängar och färglada kuddar, och allt eftersom vi har kommit dit har det kommit upp mer och mer på väggarna, så att rummet nu är både ombonad och avkopplande. Centralt i rummet står också en vacker vedspis som inte använts mycket genom åren. Dessvärre kan vi själva inte använda den ännu, inte förrän vi kopplat på en ny rökkanal, vilke vi planerar att göra inom den närmaste tiden.
Här följer nu ett antal bilder som visar rummet under arbetet och resultatet efter renoveringen.
Här är Gustav och Lovisa Berggren, dvs min farmors mamma och pappa, när Lovisa fyllde 80 år.
De sitter i sovrummet som är på andra våningen och man ser här både tapeten och golvet som vi var tvungna att ta bort. Däremot har vi inte tagit bort stolen, den finns där än idag och är i mycket bra skick.
Nu är arbetet i full gång. Gipsning har börjat komma upp på väggarna, taket är målat men fortfarande återstår en hel del.
Nu är det mesta av gipsningen klar, återstår en del slipning och framför allt tapetsering.
Här ser man också vedspisen, som central placerat ger värme åt hela rummet och även ut i hallen.
Nu är rummet klart, men fortfarande saknas det som gör rummet både ombonat och med hemkänsla. Här ser man också tydligt att det är en härlig utsikt från andra våningen.
Nu börjar det blir klart. Och vad ser man där om inte den gamla stolen som gammelfarmor satt på.
Så är det och så får det bli. Nu är det inte mer för denna gång - men var lugn, jag kommer tillbaka med mer berättelser och anekdoter.
/ Sven-Ove
Farmors gamla cykel
Hej alla!
Tyvärr har det gått ett tag sedan jag gjorde mitt senaste blogg inlägg, och främst beror det på att vi har varit bortrest en hel del. Men nu vill jag råda bot på det, och berätta lite mer om hur vi hade det under våra semestrar i Bergslagen.
Som jag berättat om tidigare, åkte vi varje sommar upp till bergslagen och var där en eller ett par veckor.
I början när vi var mindre, så hittade vi på ganska mycket men då höll vi oss alltid kring huset. Spjutkastning av egen gjorda spjut var återkommande och ladugårdsbacken var kastplanen.
Ibland fick vi för oss att också besöka en snäll äldre kvinna - Siri. Hos henne fick vi alltid så gott fika, med många olika kakor, och alltid läsk, favoriten var Trocadero. Problemet var att hon bodde en och en halv kilometer bort, och första hälften var en enda lång backe och när man är endast 8-9 år så känns den sträckan extra lång. Vi måste därför hitta något bra sätt att ta oss dit, varför inte en cykel. Vi lyckades övertyga vår farmors syster Gerda att låta oss ha en av de gamla cyklarna som fanns i boden, och med lite envist tjat gav hon med sig. Men styret var inte riktigt schyst, därför tog vi med ett högt bockastyre (alla killar skulle ha det i mitten av sjuttiotalet) och satte dit den.
Självklart var vi tvungna att gå uppför den långa backen, men sedan var det full fart ner till Siri. På vägen till Siri passerade vi Utters, en liten röd stuga alldeles utmed grusvägen, och där var varje sommar en av sverige mer välkända operasångare med sin familj. Just denna gång var också deras hundar med, två stycken av rasen boxer, och på hemväg från Siri, sprang deras två hundar ut och jagade oss nerför backen, och med gemensam taktik prejade de oss av vägen. Cykeln tog tvärstopp mot en större sten, och först flög Ola av, han satt på sadeln. Därefter kom jag, jag satt närmast honom på pakethållaren, och sist flög Åke av cykeln och självklart kom han därmed längst, han satt bakom mig. VILKEN LUFTFÄRD.
Blåslagna reste vi oss sakta upp, och på vägen stod hundarna och gläfste och skällde. Av ren rädsla skrek vi på hundarna och sprang emot dem, var på hundarna snabbt vände om och sprang hem, allt medan vi kastade stenar efter dem. Den cykelfärden vill jag aldrig mer göra om, och av cykeln blev det inte mycket av. Vriden som en åtta, konstaterade vi att var bara att göra sig av med cykeln snabbast möjligt.
Men det händer en hel del även när inte vi är där. Våra kusiner Anders och Lisbeth, som inte bor så långt därifrån, var på besök. Anders som alltid var (och är) full av upptåg, ville skoja lite extra med "di gamle", så han tog en stor sten och smög bort till gruvan (då var inte gruvan skyddad med stort nätstaket), och kastade stenen kraftigt i gruvan. Med ett ljudligt "plums" samtidigt som han skrek "hjälp, jag drunknar" påkallade allas uppmärksamhet. Hans föräldrar, tant Gerda och grannarna for alla ut i en våldsam fart och alla med riktning mot gruvan, samtidigt som Anders stod på betryggande avstånd och beskådade allt samman. Efter flera (och långa) minuters skräck hos alla övriga uppenbarade sig Anders med en lagom stöddig min, vilket inte uppskattades övriga i menigheten.
Denna gång nöjer jag mig med bild på kusinen Anders tillsammans med Ola m flera.
Ha det gott!
/ Sven-Ove
Ola tillsammans med kusinen Anders (med Elvis frilla).
Anders, hans fru Anki, Ola och hans grabb Elias
Tyvärr har det gått ett tag sedan jag gjorde mitt senaste blogg inlägg, och främst beror det på att vi har varit bortrest en hel del. Men nu vill jag råda bot på det, och berätta lite mer om hur vi hade det under våra semestrar i Bergslagen.
Som jag berättat om tidigare, åkte vi varje sommar upp till bergslagen och var där en eller ett par veckor.
I början när vi var mindre, så hittade vi på ganska mycket men då höll vi oss alltid kring huset. Spjutkastning av egen gjorda spjut var återkommande och ladugårdsbacken var kastplanen.
Ibland fick vi för oss att också besöka en snäll äldre kvinna - Siri. Hos henne fick vi alltid så gott fika, med många olika kakor, och alltid läsk, favoriten var Trocadero. Problemet var att hon bodde en och en halv kilometer bort, och första hälften var en enda lång backe och när man är endast 8-9 år så känns den sträckan extra lång. Vi måste därför hitta något bra sätt att ta oss dit, varför inte en cykel. Vi lyckades övertyga vår farmors syster Gerda att låta oss ha en av de gamla cyklarna som fanns i boden, och med lite envist tjat gav hon med sig. Men styret var inte riktigt schyst, därför tog vi med ett högt bockastyre (alla killar skulle ha det i mitten av sjuttiotalet) och satte dit den.
Självklart var vi tvungna att gå uppför den långa backen, men sedan var det full fart ner till Siri. På vägen till Siri passerade vi Utters, en liten röd stuga alldeles utmed grusvägen, och där var varje sommar en av sverige mer välkända operasångare med sin familj. Just denna gång var också deras hundar med, två stycken av rasen boxer, och på hemväg från Siri, sprang deras två hundar ut och jagade oss nerför backen, och med gemensam taktik prejade de oss av vägen. Cykeln tog tvärstopp mot en större sten, och först flög Ola av, han satt på sadeln. Därefter kom jag, jag satt närmast honom på pakethållaren, och sist flög Åke av cykeln och självklart kom han därmed längst, han satt bakom mig. VILKEN LUFTFÄRD.
Blåslagna reste vi oss sakta upp, och på vägen stod hundarna och gläfste och skällde. Av ren rädsla skrek vi på hundarna och sprang emot dem, var på hundarna snabbt vände om och sprang hem, allt medan vi kastade stenar efter dem. Den cykelfärden vill jag aldrig mer göra om, och av cykeln blev det inte mycket av. Vriden som en åtta, konstaterade vi att var bara att göra sig av med cykeln snabbast möjligt.
Men det händer en hel del även när inte vi är där. Våra kusiner Anders och Lisbeth, som inte bor så långt därifrån, var på besök. Anders som alltid var (och är) full av upptåg, ville skoja lite extra med "di gamle", så han tog en stor sten och smög bort till gruvan (då var inte gruvan skyddad med stort nätstaket), och kastade stenen kraftigt i gruvan. Med ett ljudligt "plums" samtidigt som han skrek "hjälp, jag drunknar" påkallade allas uppmärksamhet. Hans föräldrar, tant Gerda och grannarna for alla ut i en våldsam fart och alla med riktning mot gruvan, samtidigt som Anders stod på betryggande avstånd och beskådade allt samman. Efter flera (och långa) minuters skräck hos alla övriga uppenbarade sig Anders med en lagom stöddig min, vilket inte uppskattades övriga i menigheten.
Denna gång nöjer jag mig med bild på kusinen Anders tillsammans med Ola m flera.
Ha det gott!
/ Sven-Ove
Ola tillsammans med kusinen Anders (med Elvis frilla).
Anders, hans fru Anki, Ola och hans grabb Elias
