Dödsångest i bergslagens djupa skogar
Hej vänner!
Först vill jag be om ursäkt att jag varit borta ett par veckor sedan förra inlägget. Ibland hinner man helt enkelt inte med allt man önskar. Jag måste trots allt säga, att detta med blogg har hittills varit en härlig upplevelse. Det är både roligare och engagerande att skriva dessa inlägg, minnen kommer fram som man inte trodde fanns.
Detta kommer jag fortsätta med, utan tvekan.
Jag vill ge er en kort berättelse om en jobbig upplevelse jag hade på gården när jag var i 18 års åldern, vilket jag också nämnde tidigare i ett av mina inlägg som heter "öronbedövande tystnad".
Som ni säkert har förstått, så har vi under vår uppväxt varit vana vid att åka till gården flera gånger om året.
Många gånger var det med stor längtan, men vid andra tillfällen så kändes det bara som ett straff, i synnerhet som det kolliderade med någon idrottsaktivitet. Men i sena tonårsåldern så upplevde jag att Berggrenstorp var en riktig oas, en plats att göra nytta men samtidigt känna sig riktigt avslappnad.
Efter att jag gått ut gymnasiet sommarjobbade jag under några veckor, för att därefter följa med föräldrarna upp till gården. Vi skulle vara där någon dryg vecka och jag visste att det handlade om ganska mycket jobb. Men det gjorde inget, just då hade jag inte något annat för mig, sommarjobbet var slut och jag hade inget bestämt för hösten.
En kväll när vi hade gått och lagt oss, kom det plötsligt över mig ett mycket kraftigt mörker, jag har varken tidigare eller därefter upplevt något liknande. Det var som om jag inte kunde andas, lungorna fick liksom inte kraft att hämta in ny luft. Under flera timmar låg jag helt förstenad, jag upplevde det som om jag brottades med själva döden. Ja, jag hade verkligen en dödsångest, jag kände det som om mitt liv var slut, jag hade inget att leva för. Efter att nyligen gått ut gymnasiet stod jag inför en höst då jag inte hade någon aning om vad jag skulle göra, det kändes verkligen som om det inte fanns något att leva för.
I samma rum låg både mor och far, och de sov i lugna ro, helt omedvetna om vad jag fick genomgå och uppleva. Efter många timmar i detta kompakta mörker somnade jag trots allt in, vaknade upp på morgonen med kvällens upplevelse så kraftigt i mitt sinne att jag hade nästan samma känsla trots att det var dag och alldeles ljust. Jag berättade min händelse för vår mamma när vi åt frukost, och klok som hon är sa hon till mig att sätta mig på en stol, därefter la både hon och pappa sina händer på mig och bad innerligt till Gud att leda mig till ett jobb, och hjälpa mig hitta "min framtid".
Vi pratade inte mer om detta, och några dagar senare när det var söndag så tyckte mina föräldrar att vi skulle åka till Lindesberg och vara med på Gudsstjänsten i Baptistkyrkan. Sagt och gjort, vi åkte dit och var med på mötet. För de som inte kände mig på den tiden, kan det vara intressant att veta att jag då hade axellångt hår och var väl medveten om vilka kläder som då var häftiga. Jag var med andra ord inte riktigt en person som såg ut som denna kyrka kanske var van vid att se.
När mötet var över och vi var på väg ut, stod pastorn vid ytterdörren och hälsade på mötesdeltagarna, och självklart hälsade han också på oss. När han tog min hand, klämde han åt ganska rejält, höll den kvar och tittade på mig innan han plötsligt sa, "vill du bli ungdomsledare här?". En fråga som lika gärna kunde ha varit, "vill du laga min bil?", alltså helt otänkbart. Pastorn som hette Lars-Göran insisterade dock på att vi skulle följa med dem hem, och eftersom han hade två "trevliga" döttrar så var det väl ok. Han berättade då att mitt under hans predikan så fick han se mig sitta långt ner i lokalen, och han fick en mycket stark ingivelse att "den killen ska bli ungdomsledare här i Baptistkyrkan", och därför kunde han vara frimodig och fråga.
Efter att vi hade talat mycket om detta hemma hos familjen Bergqivst och bett till Gud om hans ledning, så åkte vi tillbaka till stugan. Självklart diskuterade vi detta ganska mycket, och efter ett par veckors betänketid accepterade jag församlingens förfrågan. Detta år som ungdomsledare/evangelist i Lindesberg kan jag, utan att tveka, säga har varit en av mina bästa år i mitt liv, hittills. Jag berättar gärna mer om vad som änder under detta år, men för denna gång vill jag tacka för mig, och jag kan bara konstatera att Gud alltid varit vid min sida och det inkluderar också att han har hjälpt mig också när det gäler alla de jobb som jag haft.
Må gott alla!
/ Sven-Ove
Först vill jag be om ursäkt att jag varit borta ett par veckor sedan förra inlägget. Ibland hinner man helt enkelt inte med allt man önskar. Jag måste trots allt säga, att detta med blogg har hittills varit en härlig upplevelse. Det är både roligare och engagerande att skriva dessa inlägg, minnen kommer fram som man inte trodde fanns.
Detta kommer jag fortsätta med, utan tvekan.
Jag vill ge er en kort berättelse om en jobbig upplevelse jag hade på gården när jag var i 18 års åldern, vilket jag också nämnde tidigare i ett av mina inlägg som heter "öronbedövande tystnad".
Som ni säkert har förstått, så har vi under vår uppväxt varit vana vid att åka till gården flera gånger om året.
Många gånger var det med stor längtan, men vid andra tillfällen så kändes det bara som ett straff, i synnerhet som det kolliderade med någon idrottsaktivitet. Men i sena tonårsåldern så upplevde jag att Berggrenstorp var en riktig oas, en plats att göra nytta men samtidigt känna sig riktigt avslappnad.
Efter att jag gått ut gymnasiet sommarjobbade jag under några veckor, för att därefter följa med föräldrarna upp till gården. Vi skulle vara där någon dryg vecka och jag visste att det handlade om ganska mycket jobb. Men det gjorde inget, just då hade jag inte något annat för mig, sommarjobbet var slut och jag hade inget bestämt för hösten.
En kväll när vi hade gått och lagt oss, kom det plötsligt över mig ett mycket kraftigt mörker, jag har varken tidigare eller därefter upplevt något liknande. Det var som om jag inte kunde andas, lungorna fick liksom inte kraft att hämta in ny luft. Under flera timmar låg jag helt förstenad, jag upplevde det som om jag brottades med själva döden. Ja, jag hade verkligen en dödsångest, jag kände det som om mitt liv var slut, jag hade inget att leva för. Efter att nyligen gått ut gymnasiet stod jag inför en höst då jag inte hade någon aning om vad jag skulle göra, det kändes verkligen som om det inte fanns något att leva för.
I samma rum låg både mor och far, och de sov i lugna ro, helt omedvetna om vad jag fick genomgå och uppleva. Efter många timmar i detta kompakta mörker somnade jag trots allt in, vaknade upp på morgonen med kvällens upplevelse så kraftigt i mitt sinne att jag hade nästan samma känsla trots att det var dag och alldeles ljust. Jag berättade min händelse för vår mamma när vi åt frukost, och klok som hon är sa hon till mig att sätta mig på en stol, därefter la både hon och pappa sina händer på mig och bad innerligt till Gud att leda mig till ett jobb, och hjälpa mig hitta "min framtid".
Vi pratade inte mer om detta, och några dagar senare när det var söndag så tyckte mina föräldrar att vi skulle åka till Lindesberg och vara med på Gudsstjänsten i Baptistkyrkan. Sagt och gjort, vi åkte dit och var med på mötet. För de som inte kände mig på den tiden, kan det vara intressant att veta att jag då hade axellångt hår och var väl medveten om vilka kläder som då var häftiga. Jag var med andra ord inte riktigt en person som såg ut som denna kyrka kanske var van vid att se.
När mötet var över och vi var på väg ut, stod pastorn vid ytterdörren och hälsade på mötesdeltagarna, och självklart hälsade han också på oss. När han tog min hand, klämde han åt ganska rejält, höll den kvar och tittade på mig innan han plötsligt sa, "vill du bli ungdomsledare här?". En fråga som lika gärna kunde ha varit, "vill du laga min bil?", alltså helt otänkbart. Pastorn som hette Lars-Göran insisterade dock på att vi skulle följa med dem hem, och eftersom han hade två "trevliga" döttrar så var det väl ok. Han berättade då att mitt under hans predikan så fick han se mig sitta långt ner i lokalen, och han fick en mycket stark ingivelse att "den killen ska bli ungdomsledare här i Baptistkyrkan", och därför kunde han vara frimodig och fråga.
Efter att vi hade talat mycket om detta hemma hos familjen Bergqivst och bett till Gud om hans ledning, så åkte vi tillbaka till stugan. Självklart diskuterade vi detta ganska mycket, och efter ett par veckors betänketid accepterade jag församlingens förfrågan. Detta år som ungdomsledare/evangelist i Lindesberg kan jag, utan att tveka, säga har varit en av mina bästa år i mitt liv, hittills. Jag berättar gärna mer om vad som änder under detta år, men för denna gång vill jag tacka för mig, och jag kan bara konstatera att Gud alltid varit vid min sida och det inkluderar också att han har hjälpt mig också när det gäler alla de jobb som jag haft.
Må gott alla!
/ Sven-Ove
Kommentarer
Trackback
