Husets hjärta är köket!
Så är det dags för ett nytt kapitel i historien om Berggrenstorp. Men denna gång går jag tillbaka till året då vi tog över gården.
Efter att vår far gick bort hösten 1999, kom gården att vara skriven på dödsboet, och några år senare beslutade vi att jag och Ola skulle ta över gården. Tidigt insåg jag att det var helt nödvändigt att vi behövde renovera huset för att vi över huvud taget skulle kunna genomföra allt annat praktiskt arbete som en gård kräver, men framför allt så var det nödvändigt för att alla i familjerna skulle trivas. Köket var gammal, slitet och omodernt. Vi hade inga dusch/tvätt möjligheter annat än i den gamla tvättstugan, som var mer en illusion av sitt gamla jag, och toaletten var så liten att man nästan behövde backa in för att kunna använda den.
Arbetet syntes som ett oöverstigligt berg, men jag visste att om vi kunde få till detta så fanns alla möjligheter till att vi skulle få min oas att bli uppskattad av hela familjen och alla som besöker den.
Sagt och gjort. Med stor frenesi och entusiasm tog jag och satte igång med köket. Jag fick Ola att bli entusiasmerad ocskå, trots en civil situation som var något mer fyllig än hos oss. Det första vi gjorde var att ta bort ett gammalt skafferi som fanns i köket, men som tyvärr gjorde det både mindre och svårare att möblera.
Av kortet nedan ser ni hur vi har tagit bort skafferiväggarna, men kvar finns hyllor och ett mycket slitet golv.
Ett kök som det inte har gjort något vid sedan början av 50-talet, bl a med slitna linolium mattor.
Det finns mycket historia från det köket, men det som jag kommer ihåg mest, och dessutom med viss skräck, går tillbaka till tidigt 70-tal. Kvar av de fyra systrarna som ägde gården före vår far, fanns bara pappas moster Gerda. Dryga 70 år, bodde hon fortfarande kvar och när vi hälsade på henne hände det vid flera tillfällen att en äldre man från grangården kom förbi. Han satte sig alltid direkt till vänster när man kom in i köket, intill en städskrubb. Helt ovetandes om denne person, sprang man in i köket, men blev omedelbart infångad av hans käpp, som satt som ett skruvstäd kring halsen. Liksom fångad av en jättehand drogs man bryskt intill honom, och trots att han enbart försökte skämta, skrämde han livet av oss. Det hände ett flertal gånger, men efter ett tag lurade vi gubben och smet in andra vägen, eftersom köket hade ingång från två håll. Så klarade vi oss till slut ifrån att bli "infångad" av gubben Henning.
Nåväl, när vi nu äntligen hade satt igång arbetet med det nya köket, fanns det ingen återvändo. Med facit i hand kan jag bara konstatera att arbetet blev mycket lyckat, men också väldigt, väldigt mödosamt. Det är många helger som har gått åt, många skrubbsår och frustrerande tankar, men samtidigt har arbetet många gånger gått så otroligt smidigt att vi bara måste ha fått hjälp från ovan. Ett stort tack också till morsan, som varit guld värd, fixat både fika och mat, och en person som man kunnat prata av till.
Här ser ni golvet efter att vi tagit bort mattan, och väggarna som delvis har kvar tapeten.
Nu har vi jämnat av ytterväggen och beklätt den med gipsskivor. Bänkskåp, högskåp och bänkskiva finns på plats. Det börjar arta sig...
Mr Ola har slitit hårt, vilket han gärna vill bevisa med sina stora muskler.
När vi fått bort skafferiet och även den gamla städskrubben, såg vi till att väggen där den nya köksdelen skulle finnas, fick ny beklädnad av gipsskivor. Därefter satte vi upp skåp, bänkar, bänkskivor, fällde ner diskhon etc.
Den gamla murstocken hade sett sina bästa da´r, putsen var sprucken pga av en felaktig färg, så vi hade inget annat val än att knacka bort all puts - puh, vilket slit. Tack Jesper för att du var med mig den helgen.
Det var damm över allt, och det kändes som om dammet fanns i näsa, ögon och öron i veckor efter. När det jobbet var gjort, började å andra sidan det slitsamma arbetet med att putsa väggen. Det är tur att man inte var nybörjare, annars hade vi förmodligen inte vara klara än idag. Vi är trots allt grymt nöjda.
En sliten Jesper tar en paus efter att vi knackat bort och städat upp, all gammal puts från murstocken.
Och så här ser den ut från andra hållet. Vedspisen var också i dåligt skick, den lyfte jag upp på och fraktade hem så jag kunde renovera den. Nu fungerar den fantastiskt bra och är ett måste att använda varje gång man är uppe. Mysfaktor 1.
I övrigt sparade vi köket som det var. Taket hade pärlspont som vi fick slipa och skrapa flera gånger innan vi kunde måla den. Tapeten satt på masonitskivor som var uppspikade på väggarna. Dessa skivor tog vi bort och bakom dem fanns det också fin pärlspont som vi slipade och målade, och allt kändes helt rätt.
Bakom pärlsponten på väggarn finns fortfarande originaltapeten kvar. Den sitter på en klinad timmervägg, vilket var vanligt förr, för att jämna ut väggen.
Även golvet har vi valt att behålla. Vi slipade det flera gånger, eftersom det var hårt slitet och det harmonerar mycket bra med köket i övrigt.
Muren är putsadoch vitmålad, kvar är bara rökröret att sätta på plats.
När allt sedan var klart, upptäcker man att de gamla dörrarna plötsligt såg mycket slitna ut, liksom innan- fönstren. Självklart måste dessa också fixas till, och allt eftersom man använt köket har det också tillkommit flera tillbehör, som gjort köket ännu bättre.
Men nu hade vi i alla fall vårt kök klart, som vi så hett eftertraktat.
Den har blivit till stor glädje och välsignelse, både för oss och för gäster som varit där.
Här följer bilder som visar hur köket ser ut i färdigt skick.
Här ser ni köket när det är färdigt. Muren putsad målad och klar, köksdelen är på plats och dessutom vatten och avlopp indragen.
Bild från andra hållet, och som ni ser har vi också fått användning för ett gammalt slagbord och kökssoffa, som ju hör till i ett gammalt "bonna-kök".
Och här ser ni mig själv i egen hög person, djupt försjunken i tankar och förmodligen ganska trött - men nöjd.
Tack för denna gång och välkommen tillbaka. Näst inlägg kommer att handla om både tiden när vi var små då vi tillbringade våra somrar där, men också bilder och berättelse hur vi gjorde vår toalett.
Lev väl!
Sven-Ove
Efter att vår far gick bort hösten 1999, kom gården att vara skriven på dödsboet, och några år senare beslutade vi att jag och Ola skulle ta över gården. Tidigt insåg jag att det var helt nödvändigt att vi behövde renovera huset för att vi över huvud taget skulle kunna genomföra allt annat praktiskt arbete som en gård kräver, men framför allt så var det nödvändigt för att alla i familjerna skulle trivas. Köket var gammal, slitet och omodernt. Vi hade inga dusch/tvätt möjligheter annat än i den gamla tvättstugan, som var mer en illusion av sitt gamla jag, och toaletten var så liten att man nästan behövde backa in för att kunna använda den.
Arbetet syntes som ett oöverstigligt berg, men jag visste att om vi kunde få till detta så fanns alla möjligheter till att vi skulle få min oas att bli uppskattad av hela familjen och alla som besöker den.
Sagt och gjort. Med stor frenesi och entusiasm tog jag och satte igång med köket. Jag fick Ola att bli entusiasmerad ocskå, trots en civil situation som var något mer fyllig än hos oss. Det första vi gjorde var att ta bort ett gammalt skafferi som fanns i köket, men som tyvärr gjorde det både mindre och svårare att möblera.
Av kortet nedan ser ni hur vi har tagit bort skafferiväggarna, men kvar finns hyllor och ett mycket slitet golv.
Ett kök som det inte har gjort något vid sedan början av 50-talet, bl a med slitna linolium mattor.
Det finns mycket historia från det köket, men det som jag kommer ihåg mest, och dessutom med viss skräck, går tillbaka till tidigt 70-tal. Kvar av de fyra systrarna som ägde gården före vår far, fanns bara pappas moster Gerda. Dryga 70 år, bodde hon fortfarande kvar och när vi hälsade på henne hände det vid flera tillfällen att en äldre man från grangården kom förbi. Han satte sig alltid direkt till vänster när man kom in i köket, intill en städskrubb. Helt ovetandes om denne person, sprang man in i köket, men blev omedelbart infångad av hans käpp, som satt som ett skruvstäd kring halsen. Liksom fångad av en jättehand drogs man bryskt intill honom, och trots att han enbart försökte skämta, skrämde han livet av oss. Det hände ett flertal gånger, men efter ett tag lurade vi gubben och smet in andra vägen, eftersom köket hade ingång från två håll. Så klarade vi oss till slut ifrån att bli "infångad" av gubben Henning.
Nåväl, när vi nu äntligen hade satt igång arbetet med det nya köket, fanns det ingen återvändo. Med facit i hand kan jag bara konstatera att arbetet blev mycket lyckat, men också väldigt, väldigt mödosamt. Det är många helger som har gått åt, många skrubbsår och frustrerande tankar, men samtidigt har arbetet många gånger gått så otroligt smidigt att vi bara måste ha fått hjälp från ovan. Ett stort tack också till morsan, som varit guld värd, fixat både fika och mat, och en person som man kunnat prata av till.
Här ser ni golvet efter att vi tagit bort mattan, och väggarna som delvis har kvar tapeten.
Nu har vi jämnat av ytterväggen och beklätt den med gipsskivor. Bänkskåp, högskåp och bänkskiva finns på plats. Det börjar arta sig...
Mr Ola har slitit hårt, vilket han gärna vill bevisa med sina stora muskler.
När vi fått bort skafferiet och även den gamla städskrubben, såg vi till att väggen där den nya köksdelen skulle finnas, fick ny beklädnad av gipsskivor. Därefter satte vi upp skåp, bänkar, bänkskivor, fällde ner diskhon etc.
Den gamla murstocken hade sett sina bästa da´r, putsen var sprucken pga av en felaktig färg, så vi hade inget annat val än att knacka bort all puts - puh, vilket slit. Tack Jesper för att du var med mig den helgen.
Det var damm över allt, och det kändes som om dammet fanns i näsa, ögon och öron i veckor efter. När det jobbet var gjort, började å andra sidan det slitsamma arbetet med att putsa väggen. Det är tur att man inte var nybörjare, annars hade vi förmodligen inte vara klara än idag. Vi är trots allt grymt nöjda.
En sliten Jesper tar en paus efter att vi knackat bort och städat upp, all gammal puts från murstocken.
Och så här ser den ut från andra hållet. Vedspisen var också i dåligt skick, den lyfte jag upp på och fraktade hem så jag kunde renovera den. Nu fungerar den fantastiskt bra och är ett måste att använda varje gång man är uppe. Mysfaktor 1.
I övrigt sparade vi köket som det var. Taket hade pärlspont som vi fick slipa och skrapa flera gånger innan vi kunde måla den. Tapeten satt på masonitskivor som var uppspikade på väggarna. Dessa skivor tog vi bort och bakom dem fanns det också fin pärlspont som vi slipade och målade, och allt kändes helt rätt.
Bakom pärlsponten på väggarn finns fortfarande originaltapeten kvar. Den sitter på en klinad timmervägg, vilket var vanligt förr, för att jämna ut väggen.
Även golvet har vi valt att behålla. Vi slipade det flera gånger, eftersom det var hårt slitet och det harmonerar mycket bra med köket i övrigt.
Muren är putsadoch vitmålad, kvar är bara rökröret att sätta på plats.
När allt sedan var klart, upptäcker man att de gamla dörrarna plötsligt såg mycket slitna ut, liksom innan- fönstren. Självklart måste dessa också fixas till, och allt eftersom man använt köket har det också tillkommit flera tillbehör, som gjort köket ännu bättre.
Men nu hade vi i alla fall vårt kök klart, som vi så hett eftertraktat.
Den har blivit till stor glädje och välsignelse, både för oss och för gäster som varit där.
Här följer bilder som visar hur köket ser ut i färdigt skick.
Här ser ni köket när det är färdigt. Muren putsad målad och klar, köksdelen är på plats och dessutom vatten och avlopp indragen.
Bild från andra hållet, och som ni ser har vi också fått användning för ett gammalt slagbord och kökssoffa, som ju hör till i ett gammalt "bonna-kök".
Och här ser ni mig själv i egen hög person, djupt försjunken i tankar och förmodligen ganska trött - men nöjd.
Tack för denna gång och välkommen tillbaka. Näst inlägg kommer att handla om både tiden när vi var små då vi tillbringade våra somrar där, men också bilder och berättelse hur vi gjorde vår toalett.
Lev väl!
Sven-Ove
Kommentarer
Trackback
