För många, många år sedan...
När jag nu äntligen har kommit igång med min blogg om den gamla släktgården Berggrenstorp, som ligger i den lilla byn Bäckegruvan i hjärtat av Bergslagen (och alla börjar de på B), så vill jag ge er lite fakta om gården.
Tack vare framsynta släktingar, så har vi många dokument sparade från de olika arvskiften och överlåtelser som gården har haft genom åren. Vi har nu själva (jag och min bror Ola) haft gården sedan 2004, och dess förinnan ägdes gården av vår far och mor. Pappa fick i sin tur möjlighet att ta över gården 1975, från sin mamma och hennes tre systrar, som i sin tur drev gården efter sin far och mor från mitten av 1930-talet och framåt.
Så har de hållit på sedan början av 1700-talet, då en av sönerna gång efter gång, tog över gården efter sina föräldrar. En stor skillnad mot förr, är att tidigare generationer alltid fick ansvara för föräldrarnas pension, när den yngre generationen tog över driften av gården. De skulle sörja för att föräldrarna hade både husrum, mat och kläder, samtidigt som de även skulle kompensera föräldrarna för det bohag som de lämnade kvar.
Att förhållandena var svåra, förstår alla. Inget rinnande vatten, endast en värmekälla centralt i huset (torpet) och tvätten fick göras ute, ofta med enbart kallt vatten.
Tidigt fann man att området i denna del av Bergslagen, innehöll lättåtkomligt järnmalm och gruvdriften blev försörjningen för hela byar, så även gårdarna i Bäckegruvan.
Männen slet hårt i gruvorna, medan kvinnor och barn fick hjälpa till med att knacka bort överflödigt sten från själva järnmalmsbiten. Allt transporterades sedan till olika masugnar i närheten, och ofta gick transporten under vintertiden, då man kunde transportera slädarna över myrar och vattendrag. Ibland var de för tungt lastade att hästarna (oftast en) inte orkade dra släden upp för, de ibland mycket branta, backarna. Då fick de minska vikten och lämna av större stenar utmed transportleden, och än idag vittnar dessa stenar om dess vedermödor.
I bilden ovan, som är tagen i slutet av 1800-talet, ser man att huset är mindre än den bild på huset som finns tidigare presenterad. Platsen är densamma, men kring 1920 till 1930-talet byggdes huset till med en farstu och trapphus, samtidigt som den andra trappan inne i huset togs bort. Trots den lilla ytan som huset hade, ca 80 kvm, var vinden oinredd, och användes endast till förvar och för ett visst praktiskt arbete. Familjerna (släkten i rakt nedstigande led) som växte upp i huset, vad som regel minst 8 personer, vilket de flesta av oss inte skulle klara av med hus som är minst det dubbla i storlek. Vi har mycket att vara tacksamma för, som lever i dagens samhälle.
Den lilla byn växte, och liksom i resten av Sverige, pågick en förändring under 1800-talet av hela samhället. Alkoholismen var stor och fattigdomen likaså, och som en räddning, på flera sätt, kom väckelserörseln till Sverige. Så även till Bergslagen. Under 1880-talet bildades en liten frikyrkoförsamling, kallad Ramsbergs Baptistförsmling, men det fanns inga lokaler utan möten hölls till i hemmen, ofta i en liten granngård kallad Oxgruvan där församlingen Ramsbergs Baptisföramling bildades. Församlingsbildandet skedde den 19 sept. 1886 och leddes av föreståndaren för Aspa Baptistförsamling , predikanten Gustaf Eriksson. Eriksson var pionjär inom den Baptistiska rörelsen och vida känd i bygderna i mellersta Bergslagen.
Även om församlingen officiellt bildades redan 1886, så fick de inte någon egen lokal förrän tjugo åtta år senare, dvs 1914. Det är också det kapell/missionshus som bilden ovan visar.
Församlingens ordförande och drivande kraft vid byggandet av kapellet, var vår pappas morfar, Gustaf Berggren.
Kapellet ligger alldeles intill vår stuga, med utsikt över den lilla byn, synligt för alla och envar.
Ramsbergs Baptistförsamling var en livlig och engagerad försmling i byggderna, och genom åren har den kommit att sända ut ett femtontal pastorer, missionärer och evangelister, däribland både vår var och hans syster, samt två av deras mostrar - Hanna och Frida Berggren. Båda två välkända under fyrtio och femtiotalet inom Örebromissionen. Genom märkliga vägar har detta underbara kapell kommit till vår omvårdnad och tillhör alltså mig och min bror. Det känns både utmanande och hedrande att ta ansvar för denna kulturhistoriska byggnad.
Glädjande nog har vi de senaste två åren fått genomföra två stycken friluftsgudstjänster på kullen strax intill kapellet. Det är Svenska kyrkan i Lindesberg-Ramsbergs församling, som ansvarat för mötet, vilket vi är mycket tacksamma för. Ett särskilt tack till Maria Lagerman som varit den drivande kraften till dessa möten.
Här följer några bilder på hur kapellet ser ut idag.
Kapellet fotograferad från trädgården vid vår stuga.
Bilden är tagen på vägen strax nedan för stugan, och till höger syns buskar som omger den gamla gruvan.
Här är kapellet från en annan vinkel, och i bakgrunden skymtar vår stuga.
Till sist en bild från friluftsgudstjänsten 2009.
Tack vare framsynta släktingar, så har vi många dokument sparade från de olika arvskiften och överlåtelser som gården har haft genom åren. Vi har nu själva (jag och min bror Ola) haft gården sedan 2004, och dess förinnan ägdes gården av vår far och mor. Pappa fick i sin tur möjlighet att ta över gården 1975, från sin mamma och hennes tre systrar, som i sin tur drev gården efter sin far och mor från mitten av 1930-talet och framåt.
Så har de hållit på sedan början av 1700-talet, då en av sönerna gång efter gång, tog över gården efter sina föräldrar. En stor skillnad mot förr, är att tidigare generationer alltid fick ansvara för föräldrarnas pension, när den yngre generationen tog över driften av gården. De skulle sörja för att föräldrarna hade både husrum, mat och kläder, samtidigt som de även skulle kompensera föräldrarna för det bohag som de lämnade kvar.
Att förhållandena var svåra, förstår alla. Inget rinnande vatten, endast en värmekälla centralt i huset (torpet) och tvätten fick göras ute, ofta med enbart kallt vatten.
Tidigt fann man att området i denna del av Bergslagen, innehöll lättåtkomligt järnmalm och gruvdriften blev försörjningen för hela byar, så även gårdarna i Bäckegruvan.
Männen slet hårt i gruvorna, medan kvinnor och barn fick hjälpa till med att knacka bort överflödigt sten från själva järnmalmsbiten. Allt transporterades sedan till olika masugnar i närheten, och ofta gick transporten under vintertiden, då man kunde transportera slädarna över myrar och vattendrag. Ibland var de för tungt lastade att hästarna (oftast en) inte orkade dra släden upp för, de ibland mycket branta, backarna. Då fick de minska vikten och lämna av större stenar utmed transportleden, och än idag vittnar dessa stenar om dess vedermödor.
I bilden ovan, som är tagen i slutet av 1800-talet, ser man att huset är mindre än den bild på huset som finns tidigare presenterad. Platsen är densamma, men kring 1920 till 1930-talet byggdes huset till med en farstu och trapphus, samtidigt som den andra trappan inne i huset togs bort. Trots den lilla ytan som huset hade, ca 80 kvm, var vinden oinredd, och användes endast till förvar och för ett visst praktiskt arbete. Familjerna (släkten i rakt nedstigande led) som växte upp i huset, vad som regel minst 8 personer, vilket de flesta av oss inte skulle klara av med hus som är minst det dubbla i storlek. Vi har mycket att vara tacksamma för, som lever i dagens samhälle.
Den lilla byn växte, och liksom i resten av Sverige, pågick en förändring under 1800-talet av hela samhället. Alkoholismen var stor och fattigdomen likaså, och som en räddning, på flera sätt, kom väckelserörseln till Sverige. Så även till Bergslagen. Under 1880-talet bildades en liten frikyrkoförsamling, kallad Ramsbergs Baptistförsmling, men det fanns inga lokaler utan möten hölls till i hemmen, ofta i en liten granngård kallad Oxgruvan där församlingen Ramsbergs Baptisföramling bildades. Församlingsbildandet skedde den 19 sept. 1886 och leddes av föreståndaren för Aspa Baptistförsamling , predikanten Gustaf Eriksson. Eriksson var pionjär inom den Baptistiska rörelsen och vida känd i bygderna i mellersta Bergslagen.
Även om församlingen officiellt bildades redan 1886, så fick de inte någon egen lokal förrän tjugo åtta år senare, dvs 1914. Det är också det kapell/missionshus som bilden ovan visar.
Församlingens ordförande och drivande kraft vid byggandet av kapellet, var vår pappas morfar, Gustaf Berggren.
Kapellet ligger alldeles intill vår stuga, med utsikt över den lilla byn, synligt för alla och envar.
Ramsbergs Baptistförsamling var en livlig och engagerad försmling i byggderna, och genom åren har den kommit att sända ut ett femtontal pastorer, missionärer och evangelister, däribland både vår var och hans syster, samt två av deras mostrar - Hanna och Frida Berggren. Båda två välkända under fyrtio och femtiotalet inom Örebromissionen. Genom märkliga vägar har detta underbara kapell kommit till vår omvårdnad och tillhör alltså mig och min bror. Det känns både utmanande och hedrande att ta ansvar för denna kulturhistoriska byggnad.
Glädjande nog har vi de senaste två åren fått genomföra två stycken friluftsgudstjänster på kullen strax intill kapellet. Det är Svenska kyrkan i Lindesberg-Ramsbergs församling, som ansvarat för mötet, vilket vi är mycket tacksamma för. Ett särskilt tack till Maria Lagerman som varit den drivande kraften till dessa möten.
Här följer några bilder på hur kapellet ser ut idag.
Kapellet fotograferad från trädgården vid vår stuga.
Bilden är tagen på vägen strax nedan för stugan, och till höger syns buskar som omger den gamla gruvan.
Här är kapellet från en annan vinkel, och i bakgrunden skymtar vår stuga.
Till sist en bild från friluftsgudstjänsten 2009.
Kommentarer
Postat av: Ingela
Vilket paradis! Ni har förvaltat det väl. När vi var o hälsade på för några år sedan var det lite mer igenvuxet o ni höll på med köket. Bra kämpat, men jag vet ju att det ligger dej varmt om hjärtat.
Kram o vi hörs! Ingela
Trackback
