Farmors gamla cykel
Hej alla!
Tyvärr har det gått ett tag sedan jag gjorde mitt senaste blogg inlägg, och främst beror det på att vi har varit bortrest en hel del. Men nu vill jag råda bot på det, och berätta lite mer om hur vi hade det under våra semestrar i Bergslagen.
Som jag berättat om tidigare, åkte vi varje sommar upp till bergslagen och var där en eller ett par veckor.
I början när vi var mindre, så hittade vi på ganska mycket men då höll vi oss alltid kring huset. Spjutkastning av egen gjorda spjut var återkommande och ladugårdsbacken var kastplanen.
Ibland fick vi för oss att också besöka en snäll äldre kvinna - Siri. Hos henne fick vi alltid så gott fika, med många olika kakor, och alltid läsk, favoriten var Trocadero. Problemet var att hon bodde en och en halv kilometer bort, och första hälften var en enda lång backe och när man är endast 8-9 år så känns den sträckan extra lång. Vi måste därför hitta något bra sätt att ta oss dit, varför inte en cykel. Vi lyckades övertyga vår farmors syster Gerda att låta oss ha en av de gamla cyklarna som fanns i boden, och med lite envist tjat gav hon med sig. Men styret var inte riktigt schyst, därför tog vi med ett högt bockastyre (alla killar skulle ha det i mitten av sjuttiotalet) och satte dit den.
Självklart var vi tvungna att gå uppför den långa backen, men sedan var det full fart ner till Siri. På vägen till Siri passerade vi Utters, en liten röd stuga alldeles utmed grusvägen, och där var varje sommar en av sverige mer välkända operasångare med sin familj. Just denna gång var också deras hundar med, två stycken av rasen boxer, och på hemväg från Siri, sprang deras två hundar ut och jagade oss nerför backen, och med gemensam taktik prejade de oss av vägen. Cykeln tog tvärstopp mot en större sten, och först flög Ola av, han satt på sadeln. Därefter kom jag, jag satt närmast honom på pakethållaren, och sist flög Åke av cykeln och självklart kom han därmed längst, han satt bakom mig. VILKEN LUFTFÄRD.
Blåslagna reste vi oss sakta upp, och på vägen stod hundarna och gläfste och skällde. Av ren rädsla skrek vi på hundarna och sprang emot dem, var på hundarna snabbt vände om och sprang hem, allt medan vi kastade stenar efter dem. Den cykelfärden vill jag aldrig mer göra om, och av cykeln blev det inte mycket av. Vriden som en åtta, konstaterade vi att var bara att göra sig av med cykeln snabbast möjligt.
Men det händer en hel del även när inte vi är där. Våra kusiner Anders och Lisbeth, som inte bor så långt därifrån, var på besök. Anders som alltid var (och är) full av upptåg, ville skoja lite extra med "di gamle", så han tog en stor sten och smög bort till gruvan (då var inte gruvan skyddad med stort nätstaket), och kastade stenen kraftigt i gruvan. Med ett ljudligt "plums" samtidigt som han skrek "hjälp, jag drunknar" påkallade allas uppmärksamhet. Hans föräldrar, tant Gerda och grannarna for alla ut i en våldsam fart och alla med riktning mot gruvan, samtidigt som Anders stod på betryggande avstånd och beskådade allt samman. Efter flera (och långa) minuters skräck hos alla övriga uppenbarade sig Anders med en lagom stöddig min, vilket inte uppskattades övriga i menigheten.
Denna gång nöjer jag mig med bild på kusinen Anders tillsammans med Ola m flera.
Ha det gott!
/ Sven-Ove
Ola tillsammans med kusinen Anders (med Elvis frilla).
Anders, hans fru Anki, Ola och hans grabb Elias
Tyvärr har det gått ett tag sedan jag gjorde mitt senaste blogg inlägg, och främst beror det på att vi har varit bortrest en hel del. Men nu vill jag råda bot på det, och berätta lite mer om hur vi hade det under våra semestrar i Bergslagen.
Som jag berättat om tidigare, åkte vi varje sommar upp till bergslagen och var där en eller ett par veckor.
I början när vi var mindre, så hittade vi på ganska mycket men då höll vi oss alltid kring huset. Spjutkastning av egen gjorda spjut var återkommande och ladugårdsbacken var kastplanen.
Ibland fick vi för oss att också besöka en snäll äldre kvinna - Siri. Hos henne fick vi alltid så gott fika, med många olika kakor, och alltid läsk, favoriten var Trocadero. Problemet var att hon bodde en och en halv kilometer bort, och första hälften var en enda lång backe och när man är endast 8-9 år så känns den sträckan extra lång. Vi måste därför hitta något bra sätt att ta oss dit, varför inte en cykel. Vi lyckades övertyga vår farmors syster Gerda att låta oss ha en av de gamla cyklarna som fanns i boden, och med lite envist tjat gav hon med sig. Men styret var inte riktigt schyst, därför tog vi med ett högt bockastyre (alla killar skulle ha det i mitten av sjuttiotalet) och satte dit den.
Självklart var vi tvungna att gå uppför den långa backen, men sedan var det full fart ner till Siri. På vägen till Siri passerade vi Utters, en liten röd stuga alldeles utmed grusvägen, och där var varje sommar en av sverige mer välkända operasångare med sin familj. Just denna gång var också deras hundar med, två stycken av rasen boxer, och på hemväg från Siri, sprang deras två hundar ut och jagade oss nerför backen, och med gemensam taktik prejade de oss av vägen. Cykeln tog tvärstopp mot en större sten, och först flög Ola av, han satt på sadeln. Därefter kom jag, jag satt närmast honom på pakethållaren, och sist flög Åke av cykeln och självklart kom han därmed längst, han satt bakom mig. VILKEN LUFTFÄRD.
Blåslagna reste vi oss sakta upp, och på vägen stod hundarna och gläfste och skällde. Av ren rädsla skrek vi på hundarna och sprang emot dem, var på hundarna snabbt vände om och sprang hem, allt medan vi kastade stenar efter dem. Den cykelfärden vill jag aldrig mer göra om, och av cykeln blev det inte mycket av. Vriden som en åtta, konstaterade vi att var bara att göra sig av med cykeln snabbast möjligt.
Men det händer en hel del även när inte vi är där. Våra kusiner Anders och Lisbeth, som inte bor så långt därifrån, var på besök. Anders som alltid var (och är) full av upptåg, ville skoja lite extra med "di gamle", så han tog en stor sten och smög bort till gruvan (då var inte gruvan skyddad med stort nätstaket), och kastade stenen kraftigt i gruvan. Med ett ljudligt "plums" samtidigt som han skrek "hjälp, jag drunknar" påkallade allas uppmärksamhet. Hans föräldrar, tant Gerda och grannarna for alla ut i en våldsam fart och alla med riktning mot gruvan, samtidigt som Anders stod på betryggande avstånd och beskådade allt samman. Efter flera (och långa) minuters skräck hos alla övriga uppenbarade sig Anders med en lagom stöddig min, vilket inte uppskattades övriga i menigheten.
Denna gång nöjer jag mig med bild på kusinen Anders tillsammans med Ola m flera.
Ha det gott!
/ Sven-Ove
Ola tillsammans med kusinen Anders (med Elvis frilla).
Anders, hans fru Anki, Ola och hans grabb Elias
Kommentarer
Trackback
