berggrenstorp

Eftersom vi har levt med Berggrenstorp ända sedan vi kunde gå, så har vi också lärt oss att uppskatta och älska detta ställe.

När man var mindre tyckte man ofta att det låg långt ut, långt borta från civilisationen. Och visst, ca en mil från affär, men dock inte mer än fem kilometer från närmaste by.
I en bok om Ramsbergs socken, står det att läsa att "Bäckegruvan ligger långt borta från annan byggd att varken sol eller måne når dit". Ett bra uttryck för att det låg avsides, och med tanke på att det förr var mycket dåliga vägar så var det ofta att gå genom skogen för att komma fram den kortaste vägen.
Men som jag skrev, fem kilomter är inte långt och idag känns dessa kilometer som om det vore granngårdar.
Oavsett hur man uppfattade avstånd och platser, så fanns det i dessa byggder många gårdar och torp, skogen som idag dominerar var inte alls lika påtaglit. Genom århundraden har dessa brukats och hållit stora arealer med åkrar och ängar. Dessutom höll djuren skogen öppen och ljus, eftersom dessa betade det som skogen kunde erbjuda.

Det som är tydligt och mycket påtagligt är lugnet och tystnaden som platsen har. Långt borta kan man höra någon skogsmaskin som arbetar sig fram i den täta skogen, högt uppe i skyn anar men flygplan som tar sig mot ny destination och ljudet som sakta söker sig ner mot marken. Dagtid så hör man förvisso en hel del från granngårdarna, men när mörkret sänker sig så avstannar alla aktiviteter och tysnaden blir påtaglig. En tystnad som jag i dag älskar och saknar varje dag jag inte är där, men som vid några tillfällen har varit både påträngande och öronbedövande. Jag tror ni förstår vad jag menar. Ibland blir tystnaden så påtaglig och tydlig att ens egna andning blir högljudd och varje litet knäpp låter som om ett träd har knäckts.
Det har jag upplevt vid ett par tillgällen när jag varit uppe på gården. Första gången hände det när jag en sommar, 17 år gammal och nyss slutat gymnasiet, la en vecka i Bäckegruvan tillsammans med våra föräldrar.
Den kvällen och natten fick jag för första, och enda, gången uppleva en dödskamp i min själ, trots att vi alla sov i samma rum. Mer om denna händels vill jag skriva om senare.

Det andra tillfället var 1991, då jag ensam åkte upp till Bäckegruvan för att för första gången själv jaga råbock.
Jag hade tagit jägarexamen ett par år tidigare, och jakten blev snabbt min passion. Nu var jag själv i Bäckegruvan och såg fram emot att smyga ut tidigt på morgongen den första jaktdagen, som för bockjakten alltid inträffar den 16 augusti.
Denna morgon blev inte som jag förställt mig. Kvällen före hade jag gjort i ordning kläder, geväret, lite fika och jag var laddad för äventyret. Då händer det som jag inte hade räknat med. När jag lagt mig blev allt helt svart och tystnaden som uppstod blev så påtaglig att jag nästan kunde känna den med mina händer.
Det har endast hänt en gång tidigare (som jag nämnde ovan), men denna gång var det tystnaden i sig som grep mig, inte oro, ängslan eller rädsla. Tystnaden som nu uppstod gjorde mig klarvaken. Hur jag än försökte fanns det inget som fick bort denna tystnad som blev öronbedövande. Tystnaden upptog allt som jag hörde, dvs det fanns inget ljud förutom min andning, tystnaden blev så tydlig att jag upplevde det som om jag även kunde höra mina ögon när de rörde sig . En både obehaglig och till viss mån skrämmande känsla. 
Det fanns med andra ord inget annat att göra än att kliva upp ur sängen och gå ner till köket och intaga något och samtidigt läsa en bok eller tidning, för att få ögon och sinne att successivt tröttna. Till slut lyckades jag få några timmars sömn. Jag klev upp tidigt på morgon och smög sedan ut i skogen för att hitta en bra plats för pürschjakten. Men även när jag smög i skogen denna morgon blev tystnaden påtaglig. Detta har inte hänt senare, och jag tror faktiskt att jag kan ana hur personer som i vuxen ålder som blivit döva, känner det. En obehaglig men nyttig lärdom. Och nej, jakten blev inte särskilt lyckad.

Här följer dock några bilder från en lyckad älgjakt 1992.

 


Här är en nöjd Sven-Ove som fällt sin första älg. Till min hjälp är min gode vän Hasse P, som jagat på gården sedan 60-talet. En minnsevärd dag.

Ha det gott!

/Sven-Ove